Med några urcharmiga punktinsatser har Malmös Joy M’Batha ritat in sig som en av hiphop-Sveriges mest intressanta artister. Jag tänker framför allt på den magnetiska debutsingeln ”Kattliv” och gästversen i Lorentz ”Där dit vinden kommer”, svensk hiphops motsvarighet till Nicki Minajs vers i Kanye Wests ”Monster”.
På Popagandas lilla scen kommer hon in i guldklänning och kungakrona på huvudet. Hon inleder med programförklaringen ”Inte god men gud”. Med sig har hon en maskerad dj och massor av rejviga beats. Joy får även sporadiska besök, med skånska kollegan Panda da Panda som mest frekventa gäst. Men det ska visa sig att hon inte behöver mer än sin mikrofon. Joy är en lysande rappare. Ärlig, uppfinnig och med små återkommande tuppar av falsett. Joys konstnärskap präglas av en slags more is more-attityd. I hennes kungarike är allt tillåtet: att referera till sig själv som gud, munspelssolon och avsluta konserten med Andrea Bocellis ”Time to say goodbye”.
Allra starkast är den makalösa ”Kattliv” i en explosion av rosa konfetti. Joy gör skäl för sitt namn. Man kan bara le sitt allra bredaste leende. Men hon är mer än bara fest och skoj. Med låten ”Du är så vacker och så äls” refererar M’Batha till sin mammas självmord och bevisar att hon är förmögen att göra fängslande musik även av livets svartaste ögonblick.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!