Det är ingen överraskning att Frank Ocean alltid levererar. Det är däremot en överraskning att en artist från Vikarbyn blir ett allt större pophopp för varje låt hon släpper och att en av musikbranschens mest säregna röster gjort veckans tråkigaste singel.

Frank Ocean
Provider
Blonded/Universal
R’N’B Rakt in i hjärtat. Frank Ocean fortsätter att träffa där det känns som mest. Istället för att gå på MTV:s omtalade Video Music Awards sände Ocean det sjunde avsnittet av sitt program Blonded Radio där ”Provider” spelades för första gången. Vinnarna den kvällen var de som valde att lyssna på sångaren istället för att titta på galan. Som sedd genom en kameralins rör sig Oceans röst in och ut ur fokus. De flera sånglagren skapar illusionen av att han är i krig med sig själv beroende på vem som hörs, den sansade, introverta Frank Ocean eller den som bär alla känslor på utsidan. Bakom honom hörs ett simpelt beat som ibland försvinner helt ur ljudbilden. ”Eyes low, chin heavy, shoegazer/Moonwalkin’, R.I.P. Stanley Kubrick”, sjunger han. ”Provider” är allt Frank Ocean är; personlig, minimalistisk, klyftig och fullkomligt genialisk.

Skott
Remain
Sony
POP Skotts samtliga singelomslag ser ut som antika målningar där detaljerna står i fokus, där varje beståndsdel har penslats länge för att uppnå perfektion. Det är så Skott låter. ”Remain” är ännu ett lysande exempel. Detaljerna är många och de har penslats under lång, lång tid. Pauline Skött, ursprungligen från Vikarbyn i Dalarna men nu boende i Stockholm, hoppar diskret men oklanderligt från tonart till tonart, då och då uppstår konstpauser skickligt utspridda för att ge både lyssnare och artist tid till att samla känslorna. Det genomgående beatet står och stampar precis så många slag som behövs innan båda parter är redo att gå vidare. Jag ser redan fram emot nästa storverk.

Timo Räisänen
Tiden glöder
Knivinspelningar
POP ”Jag var 17, hon 22”. Så börjar Timo Räisänens ”Tiden glöder”. Min första tanke lyder ”är inte det lite gjort ändå, att rabbla upp slumpmässiga åldrar en har passerat?”. Sedan lägger jag märke till hur Timos röst möter de darrande stråkarna med lika mycket hjärta som själ. Min andra tanke blir således ”äsch, skit samma om det redan är gjort”.
Förra året släppte Timo Räisänen ett album där han tolkade Ted Gärdestad. Det blev början på något nytt, aldrig tidigare har den numera folkkära artisten släppt in oss så nära. Och det görs inte ofta. 

Nonono
Masterpiece
Warner
POP 2013 stod Nonono för en av årets mest utmärkande refränger. ”Pumping blood” spelades på dansgolv, på radiostationer och på den sista nattbussen hem under alltför sena utekvällar. Ja, ni förstår grejen. ”Masterpiece” är inte lika allsångsvänlig men bevisar onekligen Stockholmsbandets förmåga att skapa melodier som fastnar lite lättare och lite längre. Det är förföriskt, medryckande och en minst sagt välkommen förlängning av sommaren.

Paloma Faith
Crybaby
Sony
POP ”Don’t have to man up/That phrase kinda sucks”, sjunger Paloma Faith på sin nya singel. Hon uppmanar en manlig vän till att strunta i machokulturen och gråta ut istället. Enligt London-sångerskan själv representerar ”Crybaby” en konversation där Faith ifrågasätter huruvida världskonflikter skulle komma att upphöra om män tog itu med sina känslor. En genuskamp är alltid en vinst i sig. Tyvärr imponerar texten betydligt mycket mer än själva musiken i det här fallet. Det är alltid en förlust när en av branschens mest säregna och innovativa röster väljer att göra något generiskt och mediokert.

ALLA ”VECKANS SINGLAR” FINNS HÄR!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!