Niall Horan fick aldrig huvudrollen när han var med i världens största pojkband. När han gör sin första solospelning på svensk mark är det tydligt att han längtat efter rollen som protagonist.

I ett pojkband finns det alltid ett par medlemmar som hamnar längst bak i ledet, som aldrig riktigt tilldelas lika mycket utrymme och vars sång mixas in lite för lågt i refrängerna. I One Direction drog Niall Horan en av nitlotterna.
Det är en märkbar skillnad på den nyblivna soloartistens första Sverigespelning och de arenakonserter gruppen ägnade sig åt när de reste världen runt. Ikväll når ögat enkelt till publikens ände och avståndet mellan scenen och första raden är knapp. Niall Horan har ingenting att gömma sig bakom. Inga storslagna scenproduktioner eller explosiva melodier där potentiella misstag kan kamoufleras.
Plötsligt mörknar det, likt en biosalong. Skriken blir svindlande och på en bråkdels sekund har samtliga i salen hunnit flyga upp ur sina stolar.
Det är ett nöje att få bevittna Niall Horan när han slipper dela spelrum med fyra andra personer på scen. Det är en fröjd att få höra hans röst mot den akustiska gitarren. Men det är en frustration att få se honom framföra en handfull låtar som lär slockna utanför lägerelden, med ett liveband gjort på mellanmjölk.
”Jag elsker Sverige”, säger han och förklarar att det, förutom ordet ”köttbullar”, är den enda svenskan han kan. Där det musikaliskt låter monotont utan några höga toppar eller djupa dalar ligger höjdpunkterna i sångarens mellansnack. Han berättar att han har tagit en ”new direction” på sitt kommande album. Hela Annexet bryter ut i ett kollektivt skratt, inklusive Niall Horan själv. ”There you go, you can’t even ask for directions anymore”, utbrister han.
Han förklarar att syftet med turnén är att låta fansen höra den kommande skivan innan alla andra. Det skapar en exemplarisk samhörighet artist och publik emellan. När han ömsint vägleder oss genom skapandeprocessen kan vi inte göra annat än att känna oss utvalda.
Det blir ändå som bäst när publiken får tillfälle att sjunga med. När 2000 personer lyser upp arenan med sina telefoner i ”This town” eller skriker sig hesa i ”Slow hands”. Då har Niall Horan lagt ifrån sig gitarren och blir därmed genast en mer spännande artist. Han rör sig mot scenkanten och sträcker ut mikrofonen mot publiken. ”Yeah, I want you baby” sjunger de unisont. Kvällens huvudrollsinnehavare ler brett.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!