När nollnolltalets andra popband föll, försvann, gick upp i knark, står Phoenix stolt kvar i sina smala byxor, med gitarrerna strax under hakan och all sin cheesy charm intakt.

Franska flanörerna Phoenix har lyckats med den till synes omöjliga uppgiften att med kavajen nonchalant slängd över axeln behålla sin relevans som popband över sex album. Men så är de ju också just fransmän. I takt med att deras charmigt otvättade hårmanar blivit gråare och deras ljusblå skjortor skrynkligare har deras musik åldrats som en bättre Bourgogne.
När kvartetten släppte debuten ”United” var de – med sin funkiga diskopop – ett sensationellt andetag av frisk luft. På fortfarande oöverträffade ”Alphabetical” drömde de om amerikansk hiphop med resultatet tanig, akustisk r’n’b-pop. På ”It’s never been like that” inledde de sin rockperiod i stödstrumpesmala Hedi Slimane-byxor. Med ”Wolfgang Amadeus Phoenix” sålde de ut multipla kvällar på Madison Square Garden. ”Bankrupt” lät som sitt omslag: frukter i grälla färger, och i juni gjorde Phoenix storstilad comeback med den prosecco-dränkta italienska fantasin ”Ti amo”.
Med sig till Eriksdalsbadet har de en fyra ton tung spegel – givetvis inspirerad av det tidiga 1900-talets cancan-danser – och med den skapar de sin egen sceniska motsvarighet till spegelsalen i Versailles.
Jag räknar till min femte Phoenix-konsert. Jag har sett dem ännu bättre, men – med det sagt – de är underbara ikväll. Hemligheten ligger i deras franskhet. Hur de än vrider och vänder på sin rock – oavsett om de kopierar The Strokes, R. Kelly eller gör popmusik av den ungerska kompositören Franz Liszts dragningskraft – låter de alltid obönhörligt franska, egna och lika avigt som studsigt superhittiga. Det borde egentligen vara omöjligt för fyra franska farbröder att göra den här typen av bubbelgummipop. Men Phoenix är lika mycket härligt töntiga hookar som franskt kulturarv.
Dessutom verkar Thomas Mars, de två fantastiska gitarristerna Laurent Brancowitz och Christian Mazzalai – och världens tuffaste trummis, svenska Thomas Hedlund! – tycka att det fortfarande är lika fånkul att spela inför en festivalpublik. Mars ska ändå crawla över hela publikhavet innan konserten är slut. Just den här första septemberkvällen skulle jag inte byta Phoenix mot något annat band i världen.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!