Att lyssna på Skotts musik är som att försvinna rakt in i dimman på ett rökigt dansgolv i natten. Det är en stor kontrast mot både stämningen och miljön på Eriksdalsbadet. Det är ljust ute och publiken befinner sig knappast i någon trans, majoriteten ser snarare ut att vara klara med festivalhelgen. Den som är uppmärksam kan ändock se att Skott har flera trogna beundrare i publiken. Dansandes lever dessa sig in i musiken, som att de har försvunnit rakt in i dimman.
På scen är huvudpersonen majestätisk när hon i takt till trummorna svävar med armarna i luften. Hennes röst upphör aldrig att vara pricksäker, graciöst och utan ansträngning träffar hon varje hög ton. Just ikväll kan det verka som en större triumf än vanligt. Ljudet är sällan optimalt och i många fall dunstar musiken bort, mitt på den glesa ytan framför artistens synfält.
Skott presenterar varje låt med försiktighet, som att hon inte är riktigt säker på om publiken faktiskt vill lyssna. Även kontrasten mellan personen Pauline Skött och artisten Skott är enorm. Med ödmjukhet kallar hon gång på gång spelningen för “jättefin” och “fantastisk”. 
Ja, det är stundvis både jättefint och fantastiskt. Och i vissa fall hamnar vi i den där dimman, som när Skott går upp i falsett under ”Porcelain” eller i det avslutande, instrumentala partiet i ”Mermaid” där hela bandet ser ut att närma sig en känslomässig urladdning. Men för det mesta blir det bara önskan om att vi borde ha befunnit oss i en annan tid och på en annan plats.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!