POP Det har gått fyra år sedan Ane Brun gjorde en cover på Beyoncés ”Halo”. Än idag har hennes version av låten förmågan att skapa gåshud, en klump i halsen och få tårarna att bränna bakom ögonlocken. Hennes ömsinta röst omfamnar lika starkt idag som då.
Enligt Brun är ”Leave me breathless” hennes mest personliga album hittills — trots att den enbart består av covers. Albumet kom till efter en kort kärleksromans, en romans som gjorde artisten så överväldigad av känslor att hennes enda utlopp blev att tolka andras kärlekslåtar. Resultatet blir tämligen blandat.
Hennes alltid så oklanderliga röst är just det: oklanderlig. Den träffar varje öm punkt och plåstrar om varje själslig spricka. Men Ane Brun lyckas inte alltid fullfölja definitionen av en riktigt bra cover; att medföra något nytt som verket tidigare har saknat.
Låtar som Maria McKees ”Show me heaven”, Bob Dylans ”Make you feel my love” och The Righteous Brothers ”Unchained melody” är samma tårdrypande kärlekslåtar som de alltid har varit.
Men ibland lyckas hon. När Brun kliver bort ifrån originalen snuddar hon vid magi. Hon medför då något nytt till låtarna, en ytterligare dimension. Hennes version av Radioheads ”How to disappear completely” är som en kindsmekning varje gång hennes darrande röst går upp i falsett. Hon gör det nödvändigt för lyssnaren att dra efter andan när hon om och om igen sjunger ”I’m not here/This isn’t happening”.
Likaså när hon gör en gripande tolkning av Mariah Careys ”Hero”. Med sitt rogivande och utomjordiska arrangemang är det som att låten aldrig har existerat i en annan form. Och Tom Pettys ”No reason to cry”, med dess lyrik och Bruns tröstande röst, griper tag extra hårt i just dessa dagar.
På många sätt är det som att låtarna hittar nya hem i Ane Bruns händer. Men alltför ofta blir ”Leave me breathless” en repris av det vi redan har hört många gånger förr.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!