GÖTEBORG. Henrik Berggren bevisar ännu en gång att allting är möjligt när han inleder sin turné i hemstaden.

Där står han. I svart hatt, cape, en randig tröja och med stjärnor under ögonen. De bländar.
När Berggren gav sig ut på vägarna i våras, efter att det i medier uppmärksammats att han lider av kroniskt trötthetssyndrom, var det många som undrade om han skulle klara av det. Han gjorde det. Och nu gör han det igen. Passande nog med start hemma i Göteborg.
När spelningen drar igång är Lisebergshallen rätt så tom, långt ifrån alla har hunnit komma in. En annan artist hade väntat men Henrik Berggren går upp på utsatt tid.
Han ser ut som en superhjälte varje gång han rör på armarna under sin svarta cape. Eller när han står på scenkanten och tar emot publikens jubel. På många sätt är han ju faktiskt det, en superhjälte. Med förmågan att klara det många inte trodde var möjligt.
Tillsammans med sitt mäktiga band låter Berggren mestadels riktigt bra ikväll. ”To my brother, Johnny” låter som på skiva, precis som ”Wild child” och ”Hold on to your dreams”. Likaså Broder Daniel-klassiker som ”Whirlwind”, ”I’ll be gone” och ”Work”. 
”Ingenting är viktigt. Det kanske låter ledsamt men det är befriande. För om ingenting är viktigt behöver man inte vara rädd för något”, säger sångaren. Han drar efter andan. ”Okej”. Sedan börjar ”Run, Andy, run”.
Men det här är så oerhört viktigt. Det är ett bevis på att allting är möjligt, att oddsen alltid går att besegra. Berggren lämnar scenen för att återhämta sig, kanske för att vi ska kunna göra detsamma. Han kommer tillbaka och avslutar låten.
”Snälla spela ’No time for us’”, säger personen bakom mig. Bandet börjar spela. ”Oh the world won’t understand/It’s left no time for us” sjunger Henrik Berggren. Publiken svarar: ”Aaaaaaah”. Jag hör personen bakom mig snyfta. Då känns tiden snarare evig.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!