Det finns de som tar livet och gör det till musik.
Och så finns J Cole.

Den 18 mars förra året bröt sig ett SWAT-team in hos J Cole. När rapparen står på Hovets scen ett och ett halvt år senare har han med sig materialet från övervakningskamerorna. På storbildskärmarna ser vi hur polisen sparkar ner dörren. Publiken buar unisont.
Det var grannarna som hade tipsat polisen. De hade fått för sig att Cole sålde knark.
Huvudpersonen står på scen i orange fångdräkt, bakom honom finns ett fängelsegaller. Han skakar på huvudet. ”Det fanns ingen anledning alls, förutom det här”, säger han och pekar på sin hud. Låten ”Neighbors” drar igång igen. ”So much for integration” sjunger han uppgivet.
Men vi spenderar större delen av kvällen i barndomshemmet på 2014 Forest Hills Drive i North Carolina. Cole tar med oss till trerummaren där han bestämde sig för att satsa på musiken. Kort därefter åkte han till New York för att följa sina drömmar.
Vägen dit var lång och han gick länge runt med tomma fickor fyllda med hopp. När 32-åringen sajnades till Jay Z:s skivbolag Roc Nation fylldes de istället med listettor, platinasäljande album och Grammy-nomineringar. Och nu en Sverigespelning som flyttats från Annexet till Hovet på grund av alldeles för högt tryck.
J Cole har alltid representerat den sårbara sidan av hiphopen. I musiken berättar han om vänners drogmissbruk, om att leva i Amerika som svart och om att vika kläder åt sin gravida fru. Han sjunger om dödslängtan och dödsångest samtidigt som han blandar fritt mellan rap och skönsång. Ibland skriker han för full hals. Ikväll missar han inte ett ord, en ton eller en känsla.
”Jag ska se till så att vi alla lever i nuet”, säger Cole och ber publiken sjunga med i ”Ville mentality”.”Damn it, won’t be long before I disappear” vrålar de så högt att det vibrerar under fötterna. ”Ni kunde känna det där va? Så blir det när man lever i nuet”, säger han. Publiken jublar unisont.
I nuet blir det tydligt. J Cole gör musik av livet som ingen annan.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!