Världens coolaste 20-åring?
Det kan mycket väl vara Lorde.
Men som liveartist har popstjärnan från Nya Zeeland en bit kvar.
Vad gjorde du när du var 20 år?
Fånig fråga – men i det här fallet måste den ställas.
Lorde, eller Ella Marija Lani Yelich-O’Connor från Auckland, har hunnit med en del.
Hon laddade upp sin första ep på Soundcloud 2012 och året därpå blev en av låtarna, ”Royals”, en världshit. Singeln låg bland annat etta i USA nio veckor i sträck.
När Nirvana valdes in The Rock And Roll Hall Of Fame fick Lorde sjunga ”All apologies” på scenen tillsammans med de överlevande originalmedlemmarna.
David Bowie har kallat henne för ljudet av framtiden. Lägg till två utsökta album, ”Pure heroine” och ”Melodrama”.
Under konserten berättar Lorde att hon skrev låten ”Ribs” när hon var femton år gammal. Hon sjunger bland annat ”It feels so scary, getting old” på ett sätt som förstärker sanningen att man aldrig känner sig äldre än som tonåring.
Musiken, rösten, texterna – det mesta med Lorde låter som en artist med över tio album i ryggen och inte två. Det är lika lätt att härleda musiken till Kate Bush eller Fleetwood Mac och 80-talet som till tropical house med Disclosure.
Scenshowen är lika minimalistisk som musiken. Färgskala? Becksvart. De andra musikerna och dansarna syns knappt i mörkret bakom henne.
Långa stunder känns det som om Lorde uppträder med ett usb-minne. Inget fel med det. Men det borde gå att iscensätta och framföra vissa av de melodramatiska numren med ännu större kraft och hjärta. Om man nu ska lyssna på skivorna låter de bättre hemma än i den kvava hangaren Annexet.
Men konserten innehåller också rysningar. Som när ”Green light” blir ett gnistrande rave. Eller när refrängen i ”Perfect places” får det att kännas som om kroppen lyfter och svävar över marken.
Den sista har en viktig och ångestladdad insikt. I verkligheten finns det inga perfekta platser.
Däremot kan man hitta dem i musik, tillsammans framför en scen, en vanlig tisdag i oktober.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!