Startsida / Inlägg

Marilyn Manson har återfunnit sitt satiriska bett

av Mattias Kling
Manson på scen i Stockholm den 15 december 2007. Foto: Robin Lorentz-Allard
Manson på scen i Stockholm den 15 december 2007, en konsert som belönades med fyra plus av Aftonbladets recensent Marcus Grahn. Foto: Robin Lorentz-Allard

Marilyn Manson ”Heaven upside down”RateMarilyn Manson
Heaven upside down
Loma Vista/Caroline/Universal

INDUSTRI/ROCK Emellanåt kan verkligheten onekligen sätta käppar i hjulet för konsten. Ett tydligt exempel på detta är Slayer som för nästan exakt 16 år sedan ämnade återta den aktning som fått sig en törn i och med den då tre år gamla ”Diabolus in musica” – bara för att tvingas se tvillingtornen i New York stå i brand i samma ögonblick som ”God hates us all” nådde skivköparna den 11 september 2001.
Resultatet: Den där förväntat braskande comebacken kom av sig i ett samhällsklimat som upplevde titeln lika avslappnad som genitalherpes och nordkoreanska kärnvapenprov.
Huruvida Marilyn Mansons tionde studioalbum går ett liknande öde till mötes är för tidigt att sia om, men att marknadsföra en skiva där en nyckelrad i förstasingeln ”We know where you fucking live” handlar om att huvudpersonen älskar ljudet av patronhylsor som träffar golvet samma vecka som hemlandet befinner sig i chock efter massakern i Las Vegas tidigt i måndags morse, svensk tid, kan bli aningen svårt. Detta samtidigt som Manson himself skadade sig svårt under en spelning i New York i lördags kväll och nu tvingas ställa in nio spelningar på sin pågående turné. Supertajming – inte så mycket.
På flera sätt är detta synd. Att Manson återigen riskerar dras in i en kontrovershärva med skevt fokus kan nämligen dölja att det här är gruppens som helhet starkaste skiva på flertalet år. Redan öppningsspåret ”Revelation #12” dundrar på med pulserande industrirytmer och överstyrt förvrängd sång på ett sätt som för tankarna till ”Antichrist superstar” (1996) eller ”Mechanical animals” (1998), ”Saturnalia” har mycket gemensamt med genrens föregångare Bauhaus och blinkningen till T. Rex 45-åring ”Children of the revolution” i ”Threats of romance” är inget annat än supersnygg.
Denna nytändning håller dessvärre inte rakt igenom. För även om ”Je$u$ cri$i$” har en smart titel är texten föga tankeväckande rappakalja över en fyrkantig musikalisk grund och även om frontmannen önskar likna titelspåret vid materialet på The CuresKiss me, kiss me, kiss me” (1987) lyckas det knappast matcha spänningen i exempelvis ”Catch” eller skönheten i ”Just like heaven”.
23 år efter albumdebuten vänder Marilyn Manson därför vare sig upp och ner på himmel eller helvete. Men som hovleverantörer av lagomprovokativ industrirock är Brian Hugh Warner och hans vapendragare tacksamt nog i högsta grad pålitliga.
BÄSTA SPÅR: ”Say10” – och då inte bara för den kluriga vitstitelns skull.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB