Plura showdebuterar med en fin föreställning om livet och karriären.
Premiärnerverna är påtagliga och manuset går möjligen att slipa vidare på men musiken bländar desto mer.

”Vågar han skruva somligt några snäpp till kan det bli riktigt spännande” skrev jag efter Plura Jonssons solopremiär i Västerås i vintras. Kort där efter förstod vi att det hade varit planen från början.
Vårens konserthusturné tjänade främst som ett slags uppvärmning för den här showen, ”En man av hjärtat”, där den 66-årige Eldkvarn-sångaren gör precis som generationskamraterna Springsteen och Costello och tar sin självbiografi med sig upp på scen för att fläta ihop historier ur livet med centrala låtar ur karriären.
Till sin hjälp har han en förinspelad Mauro Scocco, kvällens ”gondoljär” som leder Plura mellan minnena och munhuggs med sin gode vän på tv-bekant ”Mauro & Plura”-vis.
Ett genomgående tema är allt det där om att vara på väg nånstans, drömmar, förhoppningar, vad det blev av dem och om det var värt det när det så smått börjar bli dags att summera. Plura kommer in i ljus linnekostym och hatt, med en gammal resväska i handen, byter den mot en sliten Stratocaster och inleder med en låt om döden.
Men vi får också anekdoter om tiden i flumkollektiv på 70-talet, om hur bilderna från barndomens Norrköping samlades till Eldkvarn-klassikern ”Alice” och om hur det kom sig att en gammal rocksångare plötsligt blev – som Mauro uttrycker det – ”folklig pilsnergubbe” i tv.
Mest handlar det förstås om musiken. Redan i vintras slogs jag av hur nytänd Plura kändes av att spela med sonen, gitarristen och kapellmästaren Axel Jonsson-Stridbeck och hans unga kvintett. Nu har kemin blivit ännu bättre. Bandet lyckas förse ”En liten kyss av dig” med krämig energi som doftar Dylans 70-tal men även klä upp ”Kärlekens tunga” i eleganta västkustkläder och ge ”Ta min hand” en ny, soulgroovig stämning.
De helt nya låtarna ”Den här världen är slut” och ”Vad gjorde jag” stack ut redan i vintras och låter ännu bättre i kväll.
En väl etablerad bild av Plura är att han har tagit både liv, karriär och sitt skapande lite på uppstuds, och det märks på sina ställen att det är en ny roll för honom att ha ett manus och Hugo Hanséns regi att hålla sig till.
Tajmingen slirar en aning, några repliker försvinner på vägen, och något moment känns kanske inte helt färdigt. Men dialogen mellan Plura och Mauro är ofta både kul och smart och lär säkert sitta bättre så fort de värsta premiärnerverna är undansopade.
Och musikern och sångaren Plura har de facto inte låtit så här inspirerad på väldigt länge.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!