Premiär: två nya Ulf Stureson-låtar!
avExklusivt hos Aftonbladet Musik: två helt nya låtar med Ulf Stureson!
Frågar ni mig har Ulf Stureson gjort ett av årets album med ”Alfta förr och nu”, för övrigt hans första på tio år. Fylld av vemodig sensommarstämning släpptes skivan lämpligt nog i slutet av augusti. Den rymmer Sturesons starkaste texter, melodier och stämningar sedan magnifika debuten ”I overkligheten” för 21 år sedan.
I min recension skrev jag bland annat:
”I centrum står den gamla familjegården i Alfta i Hälsingland. Som ung flydde Stureson till Stockholm så fort han fick chansen men som 56-åring sjunger han betydligt mer förlåtande om hembygden, om tro, tvivel, gammal kärlek och nya perspektiv. Som alltid med ett vemod där det milda leendet ständigt känns lika närvarande som tåren i ögat.
Det är en sorts popmusik som ingen annan bryr sig om att skriva. Gitarrer vindlar vackert och stråkar sveper som en mild vind genom djupa skogar och ymniga fält.”
Således piggar det minst sagt upp att den forne Traste Lindéns Kvintett-basisten i morgon släpper två helt nya låtar, som han själv kallar de avslutande kapitlen i historien om Alfta förr och nu. De spelades in samtidigt som albumet men Stureson tyckte att de passade bättre att släppas separat, som en singel enligt det klassiska Beatles-konceptet med dubbel a-sida.
Aftonbladet Musik kan glädjande nog premiärspela låtarna redan i dag.
”Min chans” blandar mexikanskt mariachiblås med febrig ursvensk provinspop. I ”Träförädlingen” möter en närmast Torsson-liknande berättelse från tonåren Sturesons patenterade bitterljuva atmosfär och ordet ”skridskoskyddslackeringen” gör troligen sin debut i den svenska rocklyriken.
Ni har låtarna nedan, ihop med Sturesons berättelser om hur de kom till. I höst åker han på turné med en föreställning byggd kring ”Alfta förr och nu”, givetvis med premiär i Runemo Byagård i Alfta den 28 oktober.
”Min chans”
”Sitter i bilen på väg in till Bollnäs från Alfta. Svagt ljus från fönster i nåt enstaka hus ute på åkrarna och snön som virvlar under bleka gatljus, annars bara mörkret och skogen. Jag tänker på alla gånger jag har gjort den här resan, i skolbussen där jag kunde drömma mig bort i dom mörka vintermorgnarna och några år senare i baksätet på nån rishög på väg in till ljusen i stan. Långt senare hade jag en vän i Stockholm som alltid längtade bort. Hon hatade kylan och mörkret så hon reste till Bali och Thailand och Barcelona och Gud vet var i hopp om att hitta ett bättre liv nån annanstans. Jag vet inte om hon gjorde det.”
”Träförädlingen”
”Jag hade mitt första sommarjobb på AB Björkträ i Viksjöfors. Där tillverkade man bland annat Ringos trumpinnar en gång i tiden och det räckte för mig. Det var praktiskt för jag kunde ro dit över sjön men oftast åkte jag på min nya moppe. Alla mina raggarvänner jobbade där. Jag hade hörselskydd på hela dagarna, liksom innesluten i ett eget universum där jag kunde tänka på låtar och dagdrömma. Jag tjänade enorma summor egna pengar som jag fick i ett kuvert varje månad. När jag satt vid svarven brukade jag somna av monotonin så sandpappret i maskinen gick av och det blev ett jävla liv på förmannen. Det bästa jobbet var på skridskoskyddslackeringen men där fick man bara vara när man hade jobbat ett tag. Jag vacklade omkring där helt rusig i ångorna av lösningsmedel och tyckte att mer än det här kan man inte önska sig.”