För att återanvända Gösta Ekmans gamla oneliner så var Sofia Bergström hårdrockare redan som spermie.
Och med en sådan gedigen bakgrund inom den tuffare musiken råder det ingen tvekan om att hon är rätt person att ta över som Aftonbladets metalskribent.
Här möter hon den avgående recensenten Mattias Kling för ett samtal om sitt nya förordnande, favoritmusiken – och några kryddiga lik i garderoben.

Den här texten skrivs av en föredetting to be. Efter runt femton och ett halvt år känner jag, mangelciceron Mattias Kling, att det är dags att lämna över tangentbordet till en ny och fräsch förmåga. Inte för att jag på något sätt har tappat passionen för hård musik i allmänhet eller metal i synnerhet, utan mer för att tiden är kommen. Jag vill helt enkelt inte fortsätta vara den sorts fettpropp jag en gång i tiden kämpade emot; en överårig musiktyckare som bara harvar på in absurdum och omöjliggör för yngre förmågor att sprida sina åsikter och insikter.
Beslutet är ingalunda plötsligt fattat utan något jag har gått och grunnat på ett tag, utan att kunna leverera någon bra lösning. Jag ville ju ha en efterträdare med rapp och intressant penna som både kunde sänka medelåldern på musikredaktionen och ta Aftonbladets hårdrockbevakning in i framtiden, utan att för den skull strunta i det så viktiga periferiseendet i backspegeln.
Jag är övertygad att Sofia Bergström, 26, är precis den personen. Inte bara för att hon via exempelvis Close-Up Magazine har bevisat sig vara en skärpt och underhållande skribent utan även för att hon, närmast bokstavligen, har vuxit upp med hårdrocken invävd i sitt dna.

Sofia: Jag var faktiskt på min första hårdrockskonsert redan när jag låg i mammas mage, så jag ”såg” Candlemass som foster 1990. Båda mina föräldrar sprang på gig hela tiden, och när vi storstädade hemma spelades det alltid hårdrock, men min första egna upptäckt var att jag älskade Kiss som fyra- eller femåring. Jag var upp över öronen förälskad i Paul Stanley! Möjligtvis kom en stor del av mitt tidiga intresse från min pappa, som var min stora förebild, så jag är uppväxt med band som Iron Maiden, Kiss, Scorpions, Europe … speciellt Kiss. Och med tanke på att jag aldrig haft kompisar som lyssnat på hårdrock så har det varit något som jag delat med min pappa och min bror och till viss del min mamma. Så för mig är det något väldigt familjärt.

Kling: Det är lite spännande att du nämner just Europe, med tanke på att de också blir det första bandet du recenserar för Aftonbladet.
Sofia: En av mina tidigaste favoritplattor, när jag precis hade börjat skolan, var ”Wings of tomorrow” (1984). Så det blir lite grann som att knyta ihop säcken för mig, samtidigt som jag börjar det här äventyret.
Kling: Frågan är på något sätt oundviklig: Hur känns det att landa den här tjänsten?
Sofia: Overkligt, men med ett pirr i magen. Det är något jag har drömt om sedan jag var liten, att skriva om hårdrock på en sån här nivå med möjlighet att nå ut till så många. Det är stora skor att fylla. Men jag ser verkligen fram emot detta jobbäventyr.
Kling: Så här i startgroparna, vilken skulle vara din drömrecension?
Sofia: Oj… Rent spontant måste jag säga Metallicas två konserter i Globen nästa år. Det ska bli ett privilegium att bevaka de gigen som Aftonbladets hårdrockrecensent.
Kling: Vad tror du kommer stå i ämnesraden på ditt första läsarmejl?
Sofia: Det kommer att vara antingen något väldigt positivt eller något väldigt negativt, ingen brunsörja där emellan. Minns du vad det stod i ditt?
Kling: Ja, det stod ”Din JÄVLA idiot” och det fick jag efter min första konsertrecension för Aftonbladet, Hanoi Rocks på Klubben i Stockholm. Det har varit ganska tongivande de senaste åren, inte minst för att personen säkert hade helt rätt.
Sofia: Så som samhället ser ut överlag när kvinnor tar plats är jag beredd på att det kan dyka upp en del beklämda män. Hårdrocken är tyvärr inget undantag från det. Eftersom jag har experimenterat en del med min journalistik, bland annat genom att göra saker på Youtube, så har jag stött på en del troll. Men överlag tycker jag det är väldigt positivt att fler kvinnor tar plats inom hårdrocksscenen, som arrangörer, musiker eller fans. Det känns som att det växer för varje år som går, förvisso långsamt, men jag tycker att jag ser en utveckling mot att scenen blir mer jämlik.
Kling: Med tanke på det du nämnde tidigare, att hårdrock är något väldigt familjärt för dig, så borde du ju egentligen gjort uppror genom att bli värsta stekaren eller liknande.
Sofia: När jag var i åtta- till tolvårsåldern lyssnade jag mycket på det som mina tjejkompisar gjorde. Så då blev det mycket Destiny’s Child, Britney Spears och Spice Girls… Ett tag hade jag en ofantligt stor samling av Spice Girls-memorabilia – jag var galen i dem. Till pappas förtret. Men sen hittade jag tillbaka till hårdrocken och kände att ”ja, det här är jag”. Då var nu metal som hetast så återkomsten kom att färgas av Slipknot, Korn, Limp Bizkit och sånt som spelades på MTV. Därefter har jag sökt efter hårdare och tyngre saker hela tiden. Så jag har varit en väldigt dålig rebell mot mina föräldrar, faktiskt över huvud taget.

Kling: Upplever du att du fortfarande letar efter nya musikaliska upplevelser?
Sofia: Absolut. Ett band som har betytt mycket är Dream Theater. De öppnade en helt ny värld för mig. Och genom Dream Theater upptäckte jag Opeth, som är mitt absoluta favoritband i dag. Det kändes som att deras musik var skräddarsydd just efter mig, som att (Mikael) Åkerfeldt hade tittat in i min själ och komponerat sina låtar efter mina känslor och tankar. Det var också han som lärde mig gilla growlsång, det var inget jag lyssnade på innan det, och via det kom jag djupare in på döds och black. Så mycket har handlat om att en upptäckt har lett till något annat.
Kling: Har du några särskilda skivor som delar upp ditt liv i ”före” och ”efter” att du hörde just dessa?
Sofia: En sån platta är absolut Dream Theaters ”Systematic chaos” från 2007. Eftersom jag hade lyssnat mycket på nu metal och arenahårdrock före det tyckte jag det var så jävla häftigt hur de byggde upp sina låtar. Mitt musikintresse hade nog inte sett ut som det gör om det inte varit för den plattan. En annan sån platta är Opeths ”Ghost reveries” (2005). Första gången jag hörde ”Ghost of perdition” blev jag helt knockad och tänkte ”vad fan är det här?”. En annan som också helt klart kvalar in här är Helloweens ”The dark ride”, som kom ut när jag var nio bast år 2000. Det var den skivan som fick mig att inse att jag älskade hårdrock för min egen skull – och inte för att härma pappa. Jag blev superförälskad i den plattan och stannade uppe långt efter läggdags, under täcket med en ficklampa och Walkman, för att memorera alla låtar genom cd-häftet. Vad har du för några?

Kling: Min första stora milstolpe är då jag på jullovet 1986 för första gången hörde Slayers ”Reign in blood”. Jag fattade liksom inte vad som hade träffat mig. Även om jag känt lite på tuffare metal tidigare, via Venom, Motörhead och inte minst Metallica, så var det här någon helt annat. Det var som att få ett jävla SJ-tåg rakt i nyllet. Och den andra gången var bara några år senare, när jag för första gången hörde Bad Religions ”No control”. De är två skivor som kommer att finnas där till min döds dagar, de är för alltid de plattorna som förändrade mitt liv – på helt olika sätt. Om Slayer var köttet i min musikkropp så var Bad Religion intellektet. Men när vi nu har klarat av vilka skivor som förändrade ditt liv – vilka är då dina fem favoriter?
Sofia: En som är i den absoluta toppen, kanske till och med nummer ett, är Rainbows ”Rising” (1976). En i det närmaste perfekt platta, vilket jag har sett att många håller med om. Just det bandet, och Dio och Sabbath, fanns med lite i periferin när jag växte upp, men jag fastnade inte förrän jag hittade tillbaka till bland andra Rainbow och Led Zeppelin i de sena tonåren. Jag får nästan gåshud än i dag bara av att prata om skivan, den är så hård i sin fjäderlätta approach. Och så har Dio en av världens bästa röster, så jag tröttnar aldrig att lyssna på den.
Sofia: En annan skiva som är med i den absoluta toppen är Opeths ”My arms, your hearse” (1998) – min favoritplatta med dem. Den blandar tungt och mjukt på ett bra sätt och har låtstrukturer som är svåra att hitta någon annanstans. Den är lite charmigt rå. Som en liten bubblare måste jag få med Edge Of Sanitys ”Crimson” (1996). Dan Swanö är en av mina största musikaliska förebilder, jag har otroligt stor respekt för honom. Och när jag hörde den här plattan tänkte jag ”vad fan är det här, en 40-minuterslåt?”. Men det är en helt fantastisk historia. Den är inte helt fulländad rent musikaliskt, lite rough around the edges, men den tänjer ramarna för hur musik kan låta.
Kling: Då har du bara två kvar.
Sofia: ”Blood fire death” (1988), kanske? Ja, jag får nog ta den. Tack vare min sambo har jag på senare år börjat lyssna på black metal. Den här plattan är inte heller perfekt rakt igenom, och det är också det som är lite av charmen med Bathory i stort. ”A fine day to die” är en av de bästa hårdrocklåtarna som någonsin har gjorts. Men nu blev det svårt. Det känns som att jag har pistolen mot huvudet… nä, jag måste suga lite på den. Vilka är dina då?
Kling: Jag har skrivit om det så många gånger, så det känns som att läsa en bibelvers. Men, okej. Om jag koncentrerar mig bara på hårdrock, och sorterar bort Bad Religion som jag nämnde tidigare, så blir det Slayers ”Reign in blood”, Metallicas ”Master of puppets”, Iron Maidens ”The number of the beast”, AC/DC:s ”Back in black” och Guns N’ Roses ”Appetite for destruction”. Så… din tur igen.
Sofia: Ja, för jösse namn. Jag tänkte ju på det här i helgen och jag måste ju få med Metallicas ”Master of puppets” också. Något jag uppskattar med den är melankolin, både rent musikaliskt men också när det gäller själva konceptet. Det finns ingen platta som den.

Kling: Spännande val. Och inte minst spännande eftersom jag har med alla de plattorna du har nämnt även på min topplista genom tiderna. Det är trots allt 18 års åldersskillnad mellan oss och jag växte upp i ett helt annat hårdrocksklimat än vad du gjorde.
Sofia: Även om det är ett väldigt spännande klimat i dag, med subgenrer som kopplar i subgenrer, så finns det alltid de här klassiska banden som förenar hårdrockarna. Det finns en stor respekt för hur de har format scenen och det är också något som jag tycker är en skillnad från många andra genrer, om jag får generalisera lite, att musiken bara växer sig starkare med åren och är en gemensam nämnare för oss alla.
Kling: Nu har vi pratat rätt mycket om det förgångna, men vilka band tror du kommer ta genren vidare när giganterna trappar av? Vilka står för sommarens stora arenagig inom hårdrocken år 2037?
Sofia: Om Slipknot håller i sig kan de absolut finnas där. De har ju förändrats otroligt mycket sen början av sin karriär, men jag tycker att de fortfarande gör stabila insatser. De har överlag blivit mer melodiska och även ett namn som funkar bland folk som vanligtvis inte lyssnar på hårdrock så mycket. Spontant tänker jag också på band som Five Finger Death Punch, som livemässigt är väldigt underhållande och som tilltalar en bred massa. Sen finns det naturligtvis band som befinner sig i gränslandet. Queens Of The Stone Age har många år kvar att turnera och producerar fortfarande bra grejer… sen vågar jag inte spekulera mer.

Kling: En sak som faktiskt kommer bli en realitet för dig i din nya roll: Hur ställer du dig till hologramartister?
Sofia: Du menar med Dio Returns-grejen i december? Det känns lite makabert. Och lite som ett kommersiellt jippo, ett sätt att fylla fickorna. Jag personligen hoppas inte att hologram blir ett kostnadseffektivt alternativ till riktiga artister. Den mänskliga faktorn har ett så starkt inflytande på konserter.
Kling: Så Metallica med Cliff Burton på hologrambas…?
Sofia: När du säger det så … (skratt). Okej, vid valda tillfällen. Samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan att det är lite makabert.
Kling: Men det där är en utmaning för vårt jobb. Hur recenserar man en sån konsert, där du egentligen ser en blandning av en live-dvd och ett band?
Sofia: På tal om utmaningar, vad upplever du har varit dina största såna under din tid som hårdrocksskribent på Aftonbladet?
Kling: Oj … Jag skulle vilja påstå att de har radat upp sig tämligen konstant under 15 år. För mig har det handlat om att fortsätta vara relevant och intressant, även då jag skriver min tjugonde Metallica-recension. Att få texten att kännas fräsch i stället för att göra en pliktskyldig version av ”Enter sandman” samtidigt som fyrverkerierna smäller, om liknelsen tillåts.
Sofia: Jag är lite nyfiken på hårdrockskribenten Mattias Kling 2002 kontra densamme 2017. Hur ser du på de personerna?
Kling: Jag skulle vilja säga att hårdrockskribenten Mattias Kling 2002 var en jävla sopa. Jag var egentligen inte mogen det uppdraget, så i mitt fall handlade det väldigt mycket om learning by doing och om det är några som jag får tacka är det mina tålmodiga chefer som lät mig jobba mig in i rollen. Det byggs på nya lager för varje år, av erfarenhet och kompetens. Men också, tyvärr får jag säga, av en viss mättnad. Om jag säger så här: när jag började trodde jag ju aldrig att jag 2007 skulle åka till Lissabon och skriva om Metallica, att jag skulle sitta bordsgranne med Bruce Dickinson och äta tomatsoppa i Sarm Studios ute på engelska vischan innan smyguppspelningen av ”A matter of life and death” för första gången. Det har onekligen varit en fantastisk resa, och jag är varje sekund tacksam för att jag har fått göra den.
Sofia: Vad skulle du vilja säga till den 29-åringen du var då?
Kling: Jag skulle nog vilja örfila upp honom och säga ”var inte så nervös”. Liksom peppande. ”Var inte så brydd av vad andra tycker. Stå på dig. Googla inte ditt namn”…
Sofia: Den insikten har jag redan. Haha.
Kling: Samtidigt finns det ju det talesättet i branschen att du inte är något innan du har en egen Flashback-tråd. Vilket jag inte har, så då är det väl dags att lägga av.

Och det är precis det jag gör nu. Tar ett rejält kliv ut i kulissen och släpper fram den nya generationen hårdrocktyckare.
Varsågod, Sofia Bergström. Sveriges roligaste jobb är ditt.

LÄS OCKSÅ: Veckans spellista! Sludge, stråkar och smattrande dubbelkaggar till höstrusket – Sofia Bergström väljer sina tio bästa låtar just nu