Little Steven kommer med ett stort, vältrimmat band och en generös dos soulrock fylld av hjärta.
Enda problemet är egentligen att han har en kompis som gör den här grejen ännu bättre.

Samtidigt är det förstås tack vare Bruce Springsteens enorma popularitet i Sverige som hans mångårige gitarrist, sidekick och blodsbroder kan åka hit med ett 14 personer starkt band och fylla så här många stolar på Waterfront.
På vårens album ”Soulfire”, hans första på 18 år, frossar Little Steven i den sorts rusiga soulrock som han, Springsteen och Southside Johnny livnärde sig på att spela alla de där ändlösa sorglösa nätterna på klubbarna i det tidiga 70-talets New Jersey. Låtar han skrev till just Southside Johnny men även till Gary US Bonds och Jimmy Barnes, samt ett gäng covers.
Samma upplägg dominerar i kväll. Den politiske rockpirat som Steve Van Zandt var på några hyfsat framgångsrika soloalbum under 80-talet glimmar bara till i ett reggaelunkande parti av showen med låtar som ”Solidarity” och ”I am a patriot”.
Då, under Reagan-åren, kände han att det verkligen behövdes någon som sjöng om vad som hände. Nu, när protestvågen mot Trump har mobiliserat en så stor del av populärkulturen vill Little Steven hellre bjuda på några timmars paus från politiken.
Han gör det med ett superrutinerat rock’n’roll-storband innehållande såväl fem stadiga blåsare som tre glittriga körtjejer.
Det är soul, rock, gospel och doo wop om vartannat eller i en enda röra. Mustiga covers på både Tom Pettys ”Even the losers” och Etta James ”The blues is my business” . En sorts musik som kan vara fantastisk på en liten klubb men är långt ifrån lika självklar i en stor kongresshall som detta.
Såvida man inte är den sortens estradör, dramaturg, sångare och gitarrist som nämnde Springsteen. Han har under decennierna lyckats transformera klassisk barrock’n’roll till den bästa stadionunderhållning som går att uppleva.
Och trots att vi har vant oss vid att se Little Steven på samma scener, rent av vid samma mikrofon, som Bruce känns hans solovariant på ungefär samma koncept ofta och obönhörligen något eller några nummer mindre.
Hur sympatiskt och passionerat den än levereras.

LÄS OCKSÅ: Little Stevens soulsväng missar målet – konsertrecension från Sweden Rock Festival

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!