Deep Purple fyller Annexet med både gamla och nya fans, en lång rad klassiska publikfavoriter och några pliktskyldiga nyheter.
Vore det inte för Ian Gillan hade det här kunnat bli en riktigt underhållande tack och farväl-föreställning.

Jag såg Deep Purple på Scandinavium i Göteborg 1987, när albumet ”The house of blue light” var nytt. För en 16-åring var det förstås mäktigt bara att vara på en stor konsert men Deep Purple spelade svinhögt och hade gröna laserstrålarvar och Ritchie Blackmore var mystisk och briljant med sin krämvita Stratocaster och Jon Lord såg cool ut bakom sina solglasögon och den där hammondorgeln som var en så stor del av det här bandets unika sound. Det var den bästa konsert jag dittills sett.
Jag hamnade inte på en Purple-konsert igen förrän i början av 00-talet, när mina musikaliska preferenser hunnit kalibreras om tämligen rejält och bandet dessutom befann sig i en lite vilsen period. De tyckte till exempel att det var en bra idé att döpa ett album till ”Bananas”. Blackmore och Lord hade lämnat bandet och sångaren Ian Gillan spankulerade runt på scen i Hawaii-skjorta och verkade märkligt obrydd över att han inte fixade de högsta tonerna i ”Highway star”.
Ytterligare 14 år senare är de brittiska hårdrockarkitekterna ute på ”The long goodbye tour”, som vi inte minst med tanke på medlemmarnas medelålder (69 år) förmodligen ska tolka som tack och farväl-turnén, även om de med titeln ”gör en Lundell” och indikerar att den kan hålla på ett tag.
Deep Purple låter tveklöst hungrigare i dag än på ”Bananas”-svängen. De spelar en sorts vintage-hårdrock som egentligen är lika mycket blues och ibland nästan jazz och som med sina många och gärna väldigt långa solon låter allt annat än samtida. De nya låtarna känns dessutom oftast som tråkigare skuggor av klassikerna.
Gitarristen Steve Morse och keyboardisten Don Airey har heller inte alls samma spänning runt sig som Blackmore och Lord. Men efter alla år i bandet vet de onekligen hur man sätter precis rätt sorts glöd under historiska rökare som ”Space truckin’” och ”Fireball”. Och basisten Roger Glover och trummisen Ian Paice, som spelat de låtarna i fem decennier, både låter och ser ut som att de faktiskt har väldigt kul fortfarande.
Det stora problemet stavas alltjämt Gillan. Purples rock ska vara ekvillibristisk, det är en del av idén. Publiken har kommit för att hänföras av blixtrande riff, lyhörda solodueller och ett idiotstadigt driv.
Men när det mest tongivande instrumentet – rösten, den som en gång med sin tyngd och kraft hade en häpnadsväckande förmåga att få den mest banalplumpa sextext att låta som något viktigt – inte längre lyckas leverera tappar de klassiska låtarna ofrånkomligen en del av laddningen från förr.
Särskilt som röstens innehavare i långa stunder mest verkar vilja få giget överstökat och roar sig själv med att berätta svårbegripliga fräckisar som mellansnack.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!