Startsida / Inlägg

Gorillaz – världens mest passionerade monsterpop

av Markus Larsson
Skärmavbild 2017-11-07 kl. 00.44.54
Med vansinnig inlevelse ställer Damon Albarn och Gorillaz undan Blur i skuggan. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

RateGorillaz
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 8300 (fullsatt). Längd: Drygt 105 minuter. Bäst: ”On Melancholy Hill”, ”Feel good inc.” och ”Clint Eastwood”. Sämst: En liten del av setet är mer brittisk ”Bolibompa” än bra. Men det är å andra sidan en väldigt liten del.

Vissa stunder är svindlande bra.
Damon Albarn uppträder med större inlevelse och passion än han någonsin gjorde i Blur.
Efter ett tag sitter man och gnuggar sig i ögonen.
Allt är lite overkligt.
På skiva finns det inga tecken på att Gorillaz ska fungera i större lokaler än klubbar.
Flera låtar är snarare skräddarsydda för sönderrökta lägenheter med ett rum, ett kök, neddragna persienner, gamla pizzakartonger staplade på hög och en spelkonsol.
Men det hinner gå ungefär en minut av inledande ”M1 A1” innan hockeyarenan känns för liten.
Om någon harklat sig mot slutet av 90-talet och sagt att Gorillaz, sidoprojektet som Damon Albarn startade tillsammans med animatören Jamie Hewlett, en dag skulle bli en, ehum, apbra konsertupplevelse hade jag undrat om personen var full.
Och om någon hade sagt att samma band en dag skulle kännas bättre och mer relevanta än Blur? Packa ner crackpipan, tack.
Tillsammans med en stor drös av musiker och körsångare och gäster – däribland en fullständigt briljant Little Simz som attackerar snabbare och hårdare än en vessla – uppträder Damon Albarn som om Gorillaz är hans största och viktigaste kärlek.
Det är vårt att veta om han spelar gitarr eller misshandlar den. Han springer in i högtalare, dirigerar både publiken och musikerna med galen frenesi – lägre! högre! fortsätt! fortsätt! – och hinner med att signera en vinylskiva under ”Stylo” medan Bruce Willis viftar med en puffra på bildskärmarna.
Showen är lika visuell som musikalisk. Att de tecknade figurerna Murdoc, Russel, 2D och Noodle möts av lika stort jubel som ”On Melancholy Hill” är självklart.
Med Gorillaz har Damon Albarn skapat en fantasivärld där allt tycks vara tillåtet. Robotrock, punk, dub, reggae, Västafrika, house från Chicago, dataspelsboogie, soul, Pavement, grime, krautmangel och electronica slåss om lyssnarens uppmärksamhet över löjligt funkiga basgångar. Precis som The Clash och trippelalbumet ”Sandinista” är Gorillaz själva motsatsen till Brexit – ett stort och öppet fönster mot en dånande och mångkulturell värld.
Febertopparna nås och alla pulsmätare står på rött när De La Soul rusar in i ”Feel good inc.” och får arenan att studsa som en basketboll. Eller när Albarn blåser i gång jätten ”Clint Eastwood” med sin melodica.
Ingen ur britpopgenerationen känns lika modern som Damon Albarn i dag.
49-åringen fortsätter att lämna gamla kollegor, antagonister och vänner bakom sig med överljudsfart.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

LÅTLISTAN 1. M1 A1 2. Last living souls 3. Saturnz barz 4. Tomorrow comes today 5. Rhinestone eyes 6. O green world 7. Every planet we reach is dead 8. Sleeping powder 9. Superfast jellyfish (med De La Soul) 10. On Melancholy Hill 11. Busted and blue 12. El mañana 13. Some kind of nature 14. Andromeda 15. Sex murder party (med Jamie Principle och Zebra Katz) 16. Garage palace (med Little Simz) 17. Kids with guns 18. We got the power (med Little Simz) EXTRANUMMER 19. Stylo 20. Feel good inc. (med De La Soul) 21. Clint Eastwood 22. Don’t get lost in heaven 23. Demon days

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB