Vissa stunder är svindlande bra.
Damon Albarn uppträder med större inlevelse och passion än han någonsin gjorde i Blur.
Efter ett tag sitter man och gnuggar sig i ögonen.
Allt är lite overkligt.
På skiva finns det inga tecken på att Gorillaz ska fungera i större lokaler än klubbar.
Flera låtar är snarare skräddarsydda för sönderrökta lägenheter med ett rum, ett kök, neddragna persienner, gamla pizzakartonger staplade på hög och en spelkonsol.
Men det hinner gå ungefär en minut av inledande ”M1 A1” innan hockeyarenan känns för liten.
Om någon harklat sig mot slutet av 90-talet och sagt att Gorillaz, sidoprojektet som Damon Albarn startade tillsammans med animatören Jamie Hewlett, en dag skulle bli en, ehum, apbra konsertupplevelse hade jag undrat om personen var full.
Och om någon hade sagt att samma band en dag skulle kännas bättre och mer relevanta än Blur? Packa ner crackpipan, tack.
Tillsammans med en stor drös av musiker och körsångare och gäster – däribland en fullständigt briljant Little Simz som attackerar snabbare och hårdare än en vessla – uppträder Damon Albarn som om Gorillaz är hans största och viktigaste kärlek.
Det är vårt att veta om han spelar gitarr eller misshandlar den. Han springer in i högtalare, dirigerar både publiken och musikerna med galen frenesi – lägre! högre! fortsätt! fortsätt! – och hinner med att signera en vinylskiva under ”Stylo” medan Bruce Willis viftar med en puffra på bildskärmarna.
Showen är lika visuell som musikalisk. Att de tecknade figurerna Murdoc, Russel, 2D och Noodle möts av lika stort jubel som ”On Melancholy Hill” är självklart.
Med Gorillaz har Damon Albarn skapat en fantasivärld där allt tycks vara tillåtet. Robotrock, punk, dub, reggae, Västafrika, house från Chicago, dataspelsboogie, soul, Pavement, grime, krautmangel och electronica slåss om lyssnarens uppmärksamhet över löjligt funkiga basgångar. Precis som The Clash och trippelalbumet ”Sandinista” är Gorillaz själva motsatsen till Brexit – ett stort och öppet fönster mot en dånande och mångkulturell värld.
Febertopparna nås och alla pulsmätare står på rött när De La Soul rusar in i ”Feel good inc.” och får arenan att studsa som en basketboll. Eller när Albarn blåser i gång jätten ”Clint Eastwood” med sin melodica.
Ingen ur britpopgenerationen känns lika modern som Damon Albarn i dag.
49-åringen fortsätter att lämna gamla kollegor, antagonister och vänner bakom sig med överljudsfart.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!