Jason Isbell gör en sagolik, fullständigt knäckande, ”Cover me up” igen.
Det behövs inget mer.
”A heart on the run keeps a hand on a gun, you can’t trust anyone…”
Nej, vänta, vänta, vänta.
Vi behöver inte gå dit ännu.
Det finns en sjukdom i vårt samhälle som går ut på att en person – en! – kan uttala sig för resten av befolkningen. Personen i fråga brukar tycka att han eller hon eller hen är ”folkets röst”, eller en ”vanlig” svensk människa.
Jag hatar den självupptagna offerrollen intensivt. Ingen är vanlig, och ingen kan uttala sig för tio miljoner andra.
Med det sagt, och med risk för att kasta en bautasten i ett glashus – jag tror att majoriteten av alla som ser Jason Isbell i kväll, kön ringlar sig minst hundra meter utanför Münchenbryggeriet före insläpp, vill höra ”Cover me up”. Det är trots allt den moderna countryscenens ”Purple rain”.
Det är inte ”min” Isbell som besöker Sverige den här gången. Tillsammans med The 400 Unit presenterar låtskrivaren och artisten från Alabama en ångande och mustig riffgymnastik som inte bara slår lock för öronen. Den lyckas nästan även dölja att en av samtidens bästa låtskrivare står på scenen. Ibland måste man hämta en slipad machete och hugga sig fram igenom ett tjockt lager av gitarrlarm för att nå fram till melodierna.
Men samtidigt. Men ändå. Men ok.
I en tid där gitarrer ofta jämställs med digerdöden kan jag uppskatta Isbells ambitioner. I Drive-By Truckers-numret ”Never gonna change” når gitarrduellerna glimrande och träskiga och jammiga The Allman Brothers-nivåer. Och det är positivt, man.
Nej, Jason isbell spelar inte ”Traveling alone”. Han gör inte ”Elephant” i kväll heller. ”How to forget” och ”Alabama pines” skriker med sin frånvaro.
Men hur många andra lyckas samla lika många smärtpunkter i sångmelodin som i inledande ”Anxiety”? Hur många andra kan skriva lika levande, kortfattade och litterära arbetarklassnoveller som ”Something more than free”? Och… how about that version of ”Stockholm”?
Men till slut kommer den – ”Cover me up”.
Det är som att någon kastar in en soulgranat i lokalen. Allt exploderar, men ingen skadas. Isbells röst tar över allt.
Vi kan sitta här och diskutera i månader om versionen på Berns för ett år sedan var bättre.
Allt jag vet är att jag vill se honom igen.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!