POP Sam Smith beskriver sin musik som att ha sex med sin egen sorg.
Låt stå, tack. Inte sedan Adele har en artist lika ingående vältrat sig i personliga gråtlåtar.
Varenda spår på debutalbumet ”In the lonely hour” var riktat till en och samma person – en straight man som Smith aldrig kunde få. Och han har inte riktigt släppt taget ännu. På ”The thrill of it all” återvänder han till den hopplösa kärlekshistorien i ”One last song”, förhoppningsvis för sista gången.
Inför det andra albumet tvivlade Sam Smith på allt, men kanske mest på sin egen förmåga att skriva låtar och framföra dem. Han höll på att ge upp. Skivbolaget fick i princip tvinga in honom i studion. Några av pop- och soulhistoriens mest ikoniska kvinnliga röster hjälpte honom vidare. Sam Smith hämtade inspiration från Joni Mitchell, Aretha Franklin och Etta James när han skrev de ledsna balladerna på ”The thrill of it all”. Hans dröm är att en dag ha en lika rökskadad och sliten röst som Judy Garland i ”Over the rainbow” på Carnegie Hall.
Resultatet är uramerikansk soul och gospel, där en brittisk man som brukade ha mascara och lösögonfransar när han gick till sin katolska skola i byn Great Chishill med 700 invånare sjunger om Mississippi, sex och tro.
Det blir också tydligare och tydligare hur mycket George Michael har betytt för honom. I dag är till och med den snaggade frisyren en sorts cover på Smiths idol och andliga mentor.
Precis som George Michael sätter Sam Smith sin egen röst främst. Den är musikens motor som melodierna och dramatiken utgår från, ett fantastiskt instrument för blåset och de gigantiska sakrala körerna att följa när den växlar mellan baryton och falsett, viskningar och utbrott.
”The thrill of it all” är helt uppenbart skriven av en ung och rotlös människa som inte har hunnit uppleva några långa och trygga relationer, som faller för fel personer och reser bort med midnattståget efter att ha plockat upp bitarna som blev kvar efter dig.
Tvivel och osäkerhet genomsyrar texterna. Inget, inte ens låtarna som knäpper med fingrarna till 60-talets lyckligaste Smokey Robinson-soul, slutar lyckligt.
I det melodramatiska finns också det allmängiltiga. Man växer inte ifrån det som Sam Smith sjunger om. Man lär sig snarare att leva med tvivlet och osäkerheten.

LÄS OCKSÅ: Laddad heartbreakballad med Sam Smith – Håkan Steen om singeln ”Too good at goodbyes”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!