The National har gjort bättre konserter.
Men det spelar ingen roll.
Ett av världens bästa band skapar till slut en explosiv deppmässa.
Innan konserten måste publiken lämna in mycket mer än jackor och väskor i garderoben.
Det lönar sig att hänga av sig allt hopp också.
Glädje och framtidstro kan få en egen galge också.
Och peppen? Glöm det.
Peppen får tack och lov en vässad påle genom hjärtat så fort de amerikanska indierockarna från Ohio går upp på scenen.
Sångaren Matt Berninger pratar inte mycket, men han försöker åtminstone förklara låten ”Driver, surprise me”.
Det handlar om att bli kremerad. Och om att smyga ner askan i glasen utan att personerna som man hatade märker något. Hur man ska lyckas med att genomföra det elaka sprattet efter sin död är lite oklart.
”Driver, surprise me” är för övrigt konsertens första låt. Sedan blir det värre.
Att lyssna på The National är som att läsa de mörkaste novellerna eller romankapitlen av Jonathan Franzen och John Cheever. Den senare är för övrigt omnämnd i låten ”Carin at the liquor store”.
Inuti medelklassidyllen och bakom stängda dörrar rasar en tyst storm av giftiga tillkortakommanden, olycklig kärlek, sammanbiten ilska, pillermissbruk och olika former av sammanbrott. Den fula sidan av vardagen blir sällan vackrare än The National.
Musiken är lika passivt aggressiv som texterna. Eller bandets frontfigur, för den delen.
The National är i dag en livemaskin som kan göra lite vad de vill med konsertens intensitet. De lugna låtarna och balladerna skapar en hotfull stämning, den tunga och dova laddningen växer och växer. Allt är på väg att brista eller brisera.
Och det både brister och briserar flera gånger.
I våldsamma ”Turtleneck” får gitarristerna Aaron och Bryce Dessner slå sönder strängarna och leka att de är medlemmar i The Stooges. ”Mr November” utvecklas snabbt till ett vanvettigt vrål. Och i ”Bloodbuzz Ohio” försöker en ensam stackare att surfa på publiken. Det ser väldigt rart ut när artiga indiepoppare får feeling.
Matt Berninger har inte sin allra galnaste kväll. Men det han visar upp räcker.
Han puffar e-cigg, dricker olika vätskor ur plastmuggar, vankar i cirklar som en nervös professor Balthazar och står och gormar rakt ut i tomma intet – utan mikrofon – medan resten av bandet maximerar sitt kolsvarta larm.
Ibland går det inte att höra vad Matt mumlar om, ibland skriker han så mycket att skägget nästan fattar eld och stämbanden krackelerar.
Och i ”Terrible love” flyger popvärldens sevärda blandning av Leonard Cohen och Arne Anka som vanligt runt nere i publiken med jagad blick. Fram och tillbaka, upp på Annexets ena läktare och ner igen. Berninger, publiken, bandet och musiken kokar över.
Det är helt fantastiskt.
Och, ja, bandet har hela konserten en scentekniker som ansvarar för Matt Berningers rekordlånga mikrofonsladd.
Ägna honom gärna en tanke. Han har kvällens tuffaste och minst tacksamma jobb.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!