JAZZ På sitt andra album i år förkovrar Van Morrison sig i swingjazz och standardlåtar, ofta från tiden innan rock’n’roll. Om du längtar efter ännu en version av ”Makin’ whoopee” år 2017 behöver du inte leta längre. Du kan ställa dig upp och ropa ”whoopee” för alla som orkar lyssna.
Morrison har också spelat in några nya jazzversioner av egna låtar, som ”I forgot that love existed” från skivan ”Poetic champions compose” och ”Only a dream”. Den senare skrev han för övrigt till soullegenden Solomon Burke.
Sättningen är lika klassisk som låtarna – ståbas, trummor, gitarr och blås. Och framförandet och sången är lika oklanderligt som väntat. Allt svänger så mjukt att inte ens en stearinlåga fladdrar till. Men det finns ingen anledning att välja hjulångarvispandet på ”Versatile” framför originalen. Samtliga spår existerar i betydligt bättre och mer minnesvärda versioner.
Den som vill lyssna på ”Bye bye blackbird” klickar lämpligtvis fram Miles Davis inspelning på skivan ”’Round about midnight” i stället. Och det är svårt att acceptera några andra inspelningar av ”Let’s get lost” än den som Chet Baker gjorde.
Albumet är uppenbarligen ett kärleksprojekt för Van Morrison. Det låter som att han tar på sig sina allra mjukaste tofflor, trampar runt och knäpper med fingrarna till sina äldsta vinyler hemma i vardagsrummet.
Men ”Versatile” är inget man återvänder till. Det räcker att lyssna en gång.
BÄSTA SPÅR: Finns sällan några ”bästa spår” i en ljudkuliss.

LÄS OCKSÅ: Van Morrison gör musik att sluta dammsuga till – recension av albumet ”Roll with the punches”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!