COUNTRY Siffror säger inte allt, men ibland berättar de rätt mycket.
Första delen av inspelningarna som Chris Stapleton gjorde i studion RCA Studio A i Nashville är det mest sålda countryalbumet i USA i år. Debutalbumet ”Traveller” från 2015 är i sin tur årets näst mest sålda countryskiva i samma land.
På ingen tid alls, och långt bortom musiken som brukar rida på toppen av listorna, har den långskäggige låtskrivaren och artisten från Kentucky blivit genrens dominerande kraft.
Att lyssna på Chris Stapleton är som att höra Kendrick Lamar eller Beyoncé. Alla tre äger sin specifika genre på ett sätt som ingen annan kan kopiera, varken nu eller i morgon. Man sitter bara med en pinsamt öppen och förvånad mun och undrar varför ingen gjort det förut. Vad har de för ursäkt?
Precis som ”From a room: volume 1” är musiken producerad av David Cobb som inte lägger till ett enda onödigt instrument bakom Stapletons röst och elektriska gitarr. Hustrun Morgane Stapleton lägger stämsången, Cobb spelar akustisk gitarr och Chris Stapletons mångåriga bandmedlemmar JT Cure och Derek Mixon tar hand om basen och trummorna. Det är lika intimt och personligt som när gamla vänner träffas och pratar om gemensamma minnen i ett litet rum.
Chris Stapleton har hittills befunnit sig i gränslandet mellan outlawcountry och den amerikanska Söderns gospelsoul. Och ibland, som i ”Midnight train to Memphis”, ägnar han sig tyvärr åt svårsmält buffelrock. Det hör kanske till.
Men majoriteten av låtarna på albumet hör varken hemma i Nashville eller Memphis. Mycket, som två fantastiska covers på Kevin Welchs ”Millionaire” och Pops Staples ”Friendship”, påminner om The Bands andliga americana. Annat, som ”Nobody’s lonley tonight”, lånar melodin från det makalösa soulbandet The Isley Brothers och balladen ”Don’t let me be lonely tonight”.
Men framförallt återupplivar Stapleton heartlandrock. Genren är i dag lika bortglömd av den priviligierade medelklassen som de utsatta och ofta arbetslösa människorna musiken handlar om.
Den lantliga själen i ”From a room: volume 2” finns också i John Mellencamps mästerliga album ”Scarecrow” och ”The lonesome jubilee”. Det kanske är en tillfällighet, men Stapleton sjunger till och med om en ”scarecrow” i den vackra och bistra immigrantnovellen ”Scarecrow in the garden”.
Men där Mellencamp placerade sig själv och sina karaktärer i en vardagsmiljö i Indiana känns det som att Stapleton hugger in musiken och texterna i ett urberg som kommer vara kvar när du är borta. Orden och beskrivningarna tillhör countrymusikens folkmytologi, den som de största och riktiga originalen använde och sjöng om.
Fyllona och förlorarna, de lämnade och ensamma, de fattiga och förtappade blir arketyper som alla kan känna igen sig i. Att lyssna är som att läsa en roman från det viktorianska USA utan att lämna samtiden.
Det är rösten som får tidsresan att fungera.
Den är overklig.
BÄSTA SPÅR: ”Scarecrow in the garden”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!