Europe är glödheta – inför en förvånansvärt sval publik.

Vi står inför ett nytt, spännande kapitel av Europe. Som 2017 är ett band som vägrar blicka tillbaka i hopp om att återskapa forna succéer. Ett band som också vågar producera modern hårdrock efter eget tycke och smak, med så få yttre påtryckningar som möjligt.
Och det gör de helt rätt i.
Materialet från ”Walk the earth”, som släpptes i oktober, är inte bara välljudande på platta – utan också live.
”Kashmir”-osande titelspåret ”Walk the earth”, som för övrigt kvalade in på Svensktoppen för ett par dagar sedan, passar alldeles utmärkt som öppningslåt. Allt medan rytmsektionen i läckert uppbyggda ”Turn to dust” och efterföljande ”GTO” får mig att rysa av välbehag.
Faktum är att det mesta klaffar.
Joey Tempest är härligt lekfull från start till slut och står för sin starkaste sångprestation på länge. Och John Norums gitarrplockande i strålkastarljuset under sammetslena ”Vasastan” gör mig knäsvag.
Det i stort sett enda som skaver är publiken (och möjligtvis även basisten John Levéns stela scennärvaro).
Bandet möts av förvånansvärt svalt gensvar från större delen av publikhavet. En klar majoritet tycks gå i tillfälligt ide när material från 2000-talet, som utgör drygt halva låtlistan, framförs.
– Vi behöver er hjälp. Upp med era händer!, utbrister Tempest strax innan extranumren.
Den karismatiske frontmannens vädjan är mer än rimlig.
Tyvärr står han inför en publik som främst är ute efter en trivsamt förutsägbar 80-talsåterträff. Det kittlande nya materialet hamnar i skymundan. Totalt oförtjänt.
Publikfriande låtar som ”Rock the night”, ”Carrie”, ”Cherokee” och –  givetvis – avslutande ”The final countdown” framförs visserligen med bravur och sätter guldkant på spelningen men de är absolut inte bärande. Bandets samtida låtrepertoar känns helt klart mer relevant och spännande.
All heder åt Europe som vågar simma motströms när andra verksamma 80-talsgiganter stillsamt surfar på bekväma nostalgivågor. Det ger många plus i min bok.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!