JAZZ ”Jazz är för mig coolness, vemod, nostalgi och sorg. Men med några enkla penseldrag kan den mörkblå tonen lätt färgas ljusblå och bli något positivt och framåtblickande.”
I 25 år har Bo Kaspers Orkester gjort jazz på svenska. Ibland har de hyllats, ibland har de matats in i en mittfåra och reducerats till ”husvagnsjazz.” I dag framstår Bo Sundström mer än något annat som ett tilltalande alternativ till den lidande rockmannen. Något coolt och ljusblått, för att använda hans egna ord ovan, hämtade från omslagstexten till det här albumet.
Att göra trevlig musik – utan att falla pladask i plattityder – är bland det svåraste som finns. Och Bo Kasper har ju så ofta fångat just det där; bryggaren som puttrar, smulor i sängen. Naturligtvis har han också lyckats med det för att det alltid funnits ett vemod bakom myset.
Därför blir jag så glad att Bo Sundström under några oktoberdagar i Atlantis-studion spelat in ett album med svenska tolkningar av amerikanska favoriter ur 50- och 60-talsjazzen. Sundström har valt låtar som ännu inte fått svensk text, åtminstone inte i ”Beppe Wolgers-bemärkelse”. Han ville sätta personlig prägel på texterna. Musikerna Jonne Bentlöv (trumpet), Björn Jansson (sax) och Robert Östlund (gitarr) – alla kända från Bo Kaspers-sammanhang – samt Daniel Fredriksson (trummor), Ulf Engström (kontrabas) och Vladan Wirant (piano), sätter sin prägel på musiken.
Renheten i dessa evigt gröna melodier talar sitt tydliga, slitstarka språk. Nat King Coles ”(I love you) for sentimental reasons” – som blev startskottet för albumet – är ett lysande exempel på den kreativitet som präglar Sundströms fria översättningar rakt igenom.
Ju mer sorgligt och personligt desto bättre blir det. Titelspåret ”Mitt dumma jag” (Bill Evans ”My foolish heart”) är bländande. Mer otippat är att Tom Waits tidiga 00-talsbardrama ”All the world is green” också får plats i form av ”Allt är som förut”. I Sundströms händer låter den dock som en svensk visa. Och den svenska folktonen löper som en röd tråd genom ”Mitt dumma jag” och kulminerar i det vackra avskedet – Lars Gullins försynta fäbodjazz ”Danny’s dream”.
Men allra finast är ”Sommaren vi älskade varann”, översättningen av den franska kompositören Michel Legrands ”Once upon a summertime”. En nostalgisk tillbakablick på en svunnen romans som får liv från en dammig bokhylla. Sundström behandlar varje bokstav varsamt som en fridlyst blomma, bandet tassar kring honom. Man kan höra den torftigt gråkalla väderleksrapporten på radion i sommarstugan och känna doften från nattens tomma rödvinsglas blandas med den från nybryggt kaffe.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!