I kväll fyller radioprogrammet P3 Soul 40 år.
Det borde firas med två timmar långa dokumentärer precis överallt.
Men det lär inte hända.
Alldeles för få vet tyvärr att en av Sveriges största soulstjärnor är en journalist som heter Mats.

”Hey! It’s you, you crazy motherfucker!”
Mats Nileskär har många storys.
Men den om rapikonen Jay-Z är, i all enkelhet, en av mina favoriter.
Nileskär hade fångat upp ”Jigga” på nittiotalet och gjort en lång intervju med honom. Inte många andra brydde sig om den unge och begåvade hustlern från Brooklyn.
I början av tvåtusentalet var Jay-Z en av världens största hiphopstjärnor när han såg Mats stryka runt på ett skivbolagskontor på Manhattan i New York.
”Hey! It’s you…”
Jay-Z skyndade efter och ville tacka den konstiga svensken som använde en överdimensionerad och gammaldags rullbandsspelare.
Just rullbandsspelaren, en Nagra från 1991, har spelat in så många soul-, funk-, disco-, r’n’b-, house-, trap-, screw- och hiphoplegendarer att den nästan är lika känd som ägaren. Vissa skulle säkert kalla den för ett altare. Producenten och artisten J Dilla var övertygad om att bandspelaren har en själ.
Mats Nileskär har gjort över sex tusen intervjuer sedan programmet P3 Soul startade under namnet Soul Corner i januari 1978. Med åren har det blivit en hedersbetygelse att bli intervjuad av ”the crazy motherfucker” från Malmö, även internationellt.
Nileskärs främsta gärning är att han i många år var rätt ensam om att på allvar bevaka ny svart populärkultur. Programmet bygger på nyfikenhet och kärlek men var också från början, som han berättade i en intervju i musiktidningen Sonic, en protest:
”Det växte fram ur ett hat av hur det såg ut i Sverige, sent sjuttio- och tidigt åttiotal. Det var ett rockträsk. Att då se den musik som var influens för den rock som gjordes… totalt ignoreras. Det var svårt.”
När Nileskär placerade den avskydda discomusiken i rätt sammanhang – en mer kraftfull frigörelse för kvinnor, svarta och gayrörelsen än punken – eller kallade den italienske synthpionjären Giorgio Moroder för soul skakade samma rocketablissemang på huvudet.
Mats Nileskär brydde sig inte. Han tyckte tvärtom att han hade lyckats. Fuck you.
Det är rösten som fångar lyssnaren först, ett mörkt ljud från underjorden. Bara sättet Nileskär uttalar ordet funk – ”ffank” – säger egentligen allt om hur genren låter. Det andra är den patologiska oviljan att vila på stället, stanna upp och tycka att den bästa musiken redan är gjord.
Jag misstänker att han hellre skulle ha suttit i Atlanta och pratat med en artist som slår igenom nästa år än att klippa ihop ett jubileumsprogram.
Samtidigt är hans gigantiska intervjuarkiv en ovärderlig skatt av förstahandskällor som borde kulturmärkas och bevaras för eftervärlden i ett kassavalv. Envisheten och meritförteckningen – få tackar i längden nej när de läser vilka som passerat före dem – har öppnat dörrar till att få träffa ”omöjliga” namn som Sly Stone och Aretha Franklin.
Eller som trummisen i The Roots, Questlove, skrev om Mats Nileskär på Instagram:
”Jag svär att han har några av de bästa intervjuerna som gjorts i soul-, jazz- och hiphophistorien.”
Tack vare poddtekniken börjar ryktet om Mats Nileskärs material att spridas mer och mer utomlands.
En intervju som han gjorde med Tupac Shakur användes till exempel av Kendrick Lamar i låten ”Mortal man” på albumet ”To pimp a butterfly”.
Det som började med Mats Nileskärs frågor 1994 slutade med att Tupacs citat över 20 år senare trycktes upp på t-shirts under upploppen i Baltimore.

Fotnot: Jubileumsprogrammet ”40 år med P3 Soul” sänds i kväll på P3. Nu öppnar också Mats Nileskär sitt arkiv och släpper några av sina bästa intervjuer som podd. Först ut på onsdag: Stevie Wonder. Det är för övrigt omöjligt att välja en favorit av 2 000 program. Men minnesavsnittet om Curtis Mayfield från nittiotalet var en upplevelse som skakade om hjärtat och själen. Det var också Mayfields ”Move on up” som en gång fick Nileskär att bli förälskad i soul.