HÅRDROCK I Tribulations musikaliska universum flåsar döden en ständigt i nacken. Fjärde albumet ”Down below” rör sig från skärselden i det spöklika instrumentala spåret ”Purgatorio” över den domedagsdramatiska körsången ur underjorden i ”Cries of the underworld” till det katolska dödsmässandet på ”Lacrimosa”.
Artistiskt mod, innovativ variation och det ständiga sökandet efter nya uttryck har gjort det Arvika-bördiga bandet till en av Sveriges mest lovande metal-exporter.
På genombrottsalbumet ”Children of the night” från 2015 slipade kvartetten sin nytänkande blandning av black metal-färgad dödsmetall och experimentell 60-talsrock till perfektion. Den säregna ljudbilden, som fortfarande saknar motstycke, resulterade i hyllningar från en enad kritikerkår.
På uppföljaren har bandets experimentella strävan förfinats ytterligare.
”Down below” överlappar till viss del sin lyckade föregångare men låter snäppet mognare. Samtidigt hämtar albumet desto mer inspiration från eleganta italienska skräckfilmer och gotisk estetik. Det medan den klassiska dödsmetallen mest får sitta på avbrytarbänken.
Och den melankoliska inramningen känns mer poetisk och romantisk à la skräckpoeten Edgar Allan Poe än glåmigt dyster. Majoriteten av materialet är bedövande vackert med stämningsfulla pianoslingor, mäktig körsång och passionerade gitarrarrangemang där Adam Zaars och Jonathan Hultén fullkomligen glänser. Särskilt i tidigare nämnda ”Lacrimosa”, ”The world” och avslutande ”Here be dragons”.
Tribulations konstnärliga ansats är i mångt och mycket rebellisk. Så länge bandet fortsätter att måna om sitt unika sound och kasta alla genremallar, traditioner och förväntningar åt sidan ser framtiden onekligen ljus ut.
BÄSTA SPÅR: ”Cries from the underworld” och ”The world”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS OCKSÅ: Hårdrockarens guide till musikåret 2018