Startsida / Inlägg

Personliga låtar ger ny tro på U2

av Håkan Steen
u2press
Anton lyckades äntligen fånga U2 i den så kallade gula timmen, ett unikt väderfenomen som bara uppstår vid ett fåtal holländska badstränder under lågvattentider. Foto: Anton Corbijn

u2coverRateU2
Songs of experience
Island/Universal

ROCK U2 har aldrig varit så vilse i pannkakan som när de släppte albumet ”Songs of innocence” för tre år sedan. De fick en skitstorm av badwill efter att de, utan att fråga, placerat skivan i världens samtliga Itunes-bibliotek. Men framför allt kändes idén bakom som den minst lyckade i Dublin-kvartettens karriär.
Efter nästan 40 år tillsammans ville U2 hitta tillbaka till den tonåriga glöd de hade när de började. Därav den William Blake-inspirerade titeln och några pinsamt halvbakade hommagelåtar till gamla idolerna Ramones, Beach Boys och The Clash.
Musiken lät riktningslös och Bono har senare erkänt att han inte gillar soundet.
”Songs of experience” skulle ha kommit ut kort efter ”Songs of innoncence”, som ett slags kontrast med låtar skrivna ur ett uttalat 50 plus-perspektiv.
Men U2 rev det mesta av materialet och började om. Och när allt i fjol började likna klart hände brexit och Trump, vilket fick världsmedborgare Bono att vilja justera texter och anslag för den nya, skevare världen.
Bandets fjortonde studioalbum låter också betydligt mer grundat. Det visar sig glädjande nog att den frånåkta rocken i redan släppta ”American soul” och ”The blackout” eller försöket att sno tillbaka sitt eget sound från Coldplay i singeln ”Get out of your own way” inte hör till de mest tongivande momenten.
Istället är det en rad personligt hållna sånger som skapar ny tro på U2.
I ballader som ”Landlady”, ”Love is all we have left” och den brett anlagda ”Love is bigger than anything in its way” är Bono hudlös och hoppfull på ett sätt som han inte sällan hånas för, men som gammalt fan blir jag genuint glad av att höra den sortens texter från honom igen.
Finalen ”13 (there is a light)”, som väver in fraser från förra albumets starkaste nummer ”Song for someone”, hör också dit. Och ”The little things that give you away” är den mest självklara låten från det här bandet på väldigt många år.
Sedan skulle skivan troligen ha mått bättre om U2 tyglat sin hitängslan och låtit medproducenten Ryan Tedder stanna hemma. Då hade vi kanske även sluppit haverier som ”The showman (little more better)”, ett slags fjomppop som irländarna inte alls bottnar i.
Ändå: U2 är överlag betydligt bättre på att vara U2 än senast. Då jag i princip har varit beredd att räkna ut dem helt som skivartister känns det som oväntat goda nyheter.

BÄSTA SPÅR: ”The little things that give you away”. Kan mycket väl växa till en av de stora U2-balladerna när bandet tar ut den på scen.

VISSTE DU ATT… Det är Bonos son Eli och The Edges dotter Sian som håller varandra i handen på skivomslaget.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Förra albumet ”Songs of innocence”, Coldplays ”Ghost stories” och Kendrick Lamars ”Damn” (mest för att Kendrick gästar på ”American soul” och lånar från låten i sin egen ”XXX”).

LÄS OCKSÅ: U2 sjunger om ömtålig kärlek på nya singeln – recension av ”You’re the best thing about me”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Emelie Anderberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB