POP. Två månader efter att Anna Järvinen släppt ep:n ”Buren” kommer nu albumet med samma namn. Fem av låtarna kommer från ep:n – fem är alldeles nya.

Det hade givetvis varit logiskt om de två halvorna fick rollen som en början och ett slut. En första och en andra akt.

Anna Järvinen jobbar dock inte med något så fyrkantigt som logik. Hon jobbar med känsla. Därför lägger hon spåren huller om buller och svingar alla inrutade förväntningar åt skogen. Det fungerar bättre så.

För när man väl tagit klivet över tröskeln in i Järvinens avskärmade värld är man ändå fast däri.

Man har inte bråttom att ta sig ut.

För det är det där med rösten.

Den mjuka tonen och ljudbilden som låter som att inspelningsknappen bara råkade vara intryckt när den 45-åriga sångerskan gick in i studion.

Mattias Glavå, Reine Fiske och Gustav Estjes – den förste känd från Håkan Hellströms produktioner, de två andra igenkända från bland annat Dungen – missar aldrig att ta fast stunden.

Att lyssna på ”Buren” känns lite som att få vara med där och när den spelades in.

Anna Järvinen har aldrig varit den som låter högst i mediebruset. Inte den som armbågar sig fram och ska ha. Den före detta Granada-sångerskan står vid sidan av och betraktar rusningen. Hon har inte heller bråttom. Istället släpper hon loss det socialrealistiska svänget med att gå till affären i en låt som heter just så: ”Affären”.

Det krånglas inte till.

I en snålblåsande samtid är Anna Järvinens musik en plats att värma sig på. Den låter lika välkomnande trygg som tanken på det gamla folkhemmet.

Redan på ep:n presenterade Järvinen världens mest fridfulla fyrverkeri i låten ”Explosioner” och nog är också hela albumet som olika faser av ett fyrverkerispel.

Från de svenskfinska countrytonerna i ”Skolgården” till det ensamma pianot i ”Om ändå”.

För att inte tala om munspelet i ”Kraften”.

Anna Järvinen har sedan början mutat in sitt eget hörn av musiken. Hon ger sig ibland ut på korta resor men hon hittar hela tiden hem.