POP 90-talsnostalgi är en bitch.
Vilka som var där vill ha det nu?
Nästa som säger ”cool britannia” förtjänar att få sina öron smiskade av en flera dagar lång höguppläsning av ”50 shades of Grey”.
Alla som inte somnade när Blur meddelade att även de tänker fortsätta och ge ut nya skivor måste ha tryckt i sig en årsförbrukning av koffein.
Det hade varit mycket intressantare om sångaren Damon Albarn fortsatt på sin soloresa ut i det okända. Fjolårets album ”Everyday robots” är bland det finaste han spelat in.
Ändå känns Blur inte lika hopplösa i dag som, säg en ny skiva med Suede. Eller, hemska tanke, en återförening med och av Manchesters brödrasvar på Dupont & Dupont – bröderna Gallagher i Oasis.
Blur borde kunna åldras med större värdighet. På sätt och vis var de ju livskrisande, tedrickande farbröder redan från början.
Upprinnelsen till gruppens första studioalbum sedan ”Think tank” från 2003 var ett turnéstopp i Hong Kong för två år sedan. Bandet började skissa i dataprogrammet Garage Band, jammade med Albarns Ipad och drack, enligt gitarristen Graham Coxon, kolossala mängder grönt te.
”The magic whip” kunde ha blivit ett bleknat vykort från dagarna då Blur ägde popvärlden med anglofil kitsch. Men medlemmarna har fortfarande näsorna riktade framåt. Musiken står ofta på ett hustak i Hong Kong och tittar, precis som den globala ekonomin, österut med drömsk blick.
Inget är i närheten av ”Under the Westway”, den Mott The Hoople-storslagna singeln och tillika en av 2000-talets vackraste låtar, som de släppte från ingenstans för några sedan.
Men det är trevligt att umgås med den vuxna upplagan av Blur. Det är ett band långt bortom hajpen, som kämpat och förlorat, bråkat och nästan splittrats och kommit underfund med att de inte kan vara utan varandra. Äventyret slutade i en saktmodig och nödvändig försoning.
Det är framför allt fortsättningen på en komplicerad bromance mellan Albarn och Coxon. Texterna tar upp överbefolkning, politik och glass, men flera av dem handlar om parets ambivalenta förhållande.
I ”My terracotta heart” undrar Albarn varför han ska ha en nära relation till en person som han lämnat.
Det var väl bara en tidsfråga innan Blur skulle spela in en ”afternoon tea”-version av ”Bobby Jean”.