Första låten från thrash metal-pionjärernas första skiva utan Jeff Hanneman imponerar inte. 

Ibland är det svårt att acceptera att resten av världen inte riktigt slutar existera bara för att en stjälv är en smula off the grid. Som under slutet av förra veckan, då Los Angeles-kvartetten utan egentlig förvarning smygsläppte en streamad version av sin Record Store Day-singel ”When the stillness comes”.

Jag råkade nämligen befinna mig någonstans mellan Stockholm och holländska Tilburg när detta skedde (på grund av KLM:s ovana att ställa in plan bara sådär så blev ankomsten till staden och Neurotic Deathfest sju timmar försenad) och jag hade därför inte riktigt möjlighet att kasta ut dyra roamingkronor på att lyssna eller skriva något om tilldragelsen i sig. Och hey, semester är semester. Och bör för det mesta också behandlas som sådan.

Nu har emellertid den värsta yrseln lagt sig efter det gångna veckoslutets Gehennah, det märks i kroppen att vara den eller jag inte är 25 längre, så nu får jag väl ta bladet från munnen angående Slayers första låtsläpp sedan förra årets ”Implode”.

Som ni säkert redan har hajat av resonemanget här ovan är jag inte imponerad härav. Jag skulle kanske inte sträcka mig till att kalla ”When the stillness comes” för direkt dålig men det här är ändå ett av världens bästa band vi pratar om, och världens bästa band ska inte släppa material som inte kan leva upp till det ryktet. Det går ju inte snabbt. Det lunkar mest på i ett tempo som mer känns som ett utdraget intro i två tredjedelar av kompositionen innan det händer något på riktigt. Jag antar att det ska kännas suggestivt och hotfullt, men jag tappar faktiskt intresset rätt snabbt.

Jag får verkligen hoppas att detta stycke inte är tongivande för ensemblens kommande skiva, den första utan avlidne riffmaestron Jeff Hanneman och likaså premiär på nya bolagshemvisten Nuclear Blast. För nog kan de bättre än så här. Det är ju ändå Slayer vi pratar om.