METAL ”Cauda pavonis” låter som soundtracket till en skräckfilm du undrar om du verkligen törs se, ”Holy libations” likt Pink Floyd tolkat av Bathory medan ”Winds” synar Iron Maiden genom ett dystert undergångsfilter. Arvikagruppens tredje fullängdare framhåller stolt att det inte finns någon motsättning mellan musik som samtidigt är slående tjusig och elakt hotfull. Att death metal inte behöver vara omdömeslöst rå för att kännas obehaglig, att svart och grått blott är nyanser av samma (icke)färgskala och att det stundtals kan vara helt motiverat att vispa loss i en surfstudsig trumtakt (likt i ”Själaflykt”). ”The children of the night” är så långt från slentrianmangel du kan komma. Snarare en briljant uppvisning i exakt hur kreativ och innovativ modern dödsmetall kan vara utan att tappa udden.

BÄSTA SPÅR: ”The motherhood of God”.