Urbota sympatiska skottar
avPOP När jag en gång intervjuade Teenage Fanclub bad jag om medlemmarnas autografer på ett skivomslag. (Enda gången det hänt, lovar). Sångaren Norman Blake tyckte dock inte min penna höll måttet, så han kilade upp på hotellrummet och hämtade en mer krispig kulspetsvariant.
Det är någonting med skotska popband, de är bara så urbota sympatiska. The Proclaimers är inget undantag, det hörs i deras musik.
Bandet är mest kända för ”I’m gonna be (500 miles)”, men de 53-åriga tvillingarna är mer än bara ett hurtigt en-hit-under. Oskiljaktiga och glasögonprydda som någonsin Gilbert & George gör de ärligt vänlig rock om Edinburghs asfalt med en glöd som Glasvegas önskar de behållt efter debuten. Addera en melodisk självklarhet de har gemensam med de socialistiska popkollegerna i The Housemartins, som upptäckte Proclaimers 1986.
BÄSTA SPÅR: ”Ten tiny fingers”