Vad är det här för sorglig skit?
av
Mötley CrüePlats: Festival stage, Sweden Rock. Publik: Säkert 25 000. I början. Längd: 1 timme och 40 minuter. Bäst: Pyrot. Och publiken i ”Home sweet home”. Sämst: ”Saints of Los Angeles”, ”Wild side”, ”Primal scream”, ”Same ol’ situation (S.O.S.)”, ”Looks that kill”, ”On with the show, ”Too fast for love”, ”Smokin’ in the boys’ room”, ”Mutherfucker of the year”, ”Anarchy in the U.K.” (herregud!), ”Dr. Feelgood”, ”Shout at the devil”, ”Don’t go away mad (just go away)”, ”Live wire”, ”Too young to fall in love”, ”Girls, girls, girls”, ”Kickstart my heart” och till sist: ”Home sweet home”. Fråga: Är det här nytt rekord i sämst?
NORJE. Kom igen.
Ge er nu.
Snälla, ge upp.
Ge er nu.
Snälla, ge upp.
Vince Neil:
”Vi är inte här för att säga adjö. Vår sista konsert i Sverige blir i Stockholm 16 november.”
Åh, hurra. Åh, hurra.
Precis när vi trodde att farsen var över så kommer the motherfuckers of the year tillbaka igen. Det enda positiva är att vissa av oss vet var vi inte ska vara det datumet.
Jag vet inte vad jag ska säga om ”konserten”. Nej, jag vet faktiskt inte.
Kanske så här:
Vi hade i alla fall tur med pyrot.
Men resten?
Jag har nog aldrig sett ett mångmiljonsäljande rockband hålla en lägre nivå. Som liveband betraktat är Mötley Crüe ett skämt, eller möjligen en tragikomisk sketch av Killinggänget.
Mycket beror så klart på Vince Neil. Det är tur att vissa av hans mer gälla partier är förinspelade för annars är rösten slut. Den sover med fiskarna. Den har gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Den spelar harpa med Sankte Per ovan där.
Det handlar inte om att Vince Neil missar de högsta tonerna. Han kommer in fel i texterna och klarar inte av att artikulera orden. Frontmannen ser uppgiven och rädd och obrydd och vilsen ut, som om han är medveten om hur illa det låter och ser ut.
Vad är det för ljud han utstöter i ”Shout at the devil”? Vad är det för något? Har det ens ett namn?
Varför orkar han inte ens mima ordentligt i ”On with the show”? Varför försvinner han från scenen vid ett tillfälle utan förklaring? Stackars Nikki Sixx får ju stå och se helt förbryllad ut på en medhörningshögtalare. Och hur trött är Herr Neil i ”Kickstart my heart”? Var tog tajmingen vägen?
Men bandets ”sångare” bär inte hela skulden. Tommy Lee, Nikki Sixx och Mick Mars kan inte spela längre, framför allt inte ihop. Det rullar och svänger lika mycket som en bil med fyrkantiga hjul och noll hästkrafter
Det är så taffligt, otajt och skräpigt att man står och gapar. Trumspelet är en säck potatis, basen stapplar fram på måfå och gitarren springer offside.
Inte blir det bättre av att Mötley Crüe stenar ihjäl Sex Pistols ”Anarchy in the U.K.” på offentlig plats. Eller att Mick Mars får stå och stämma sin gitarr i alldeles för många minuter. (Med 25 öl i kroppen kanske man kan kalla det för ett solo.) Eller att två lagomt motiverade damer får hoppa på scenen då och då och leka, inte vet jag, en kör?
På sin sista turné någonsin väljer Mötley Crüe att trycka ner sina låtar i toaletten och spola.
Deprimerande och sorgligt.
Om en hund mådde så här skulle hen skickas till veterinären och få en sista spruta.
Åh, hurra. Åh, hurra.
Precis när vi trodde att farsen var över så kommer the motherfuckers of the year tillbaka igen. Det enda positiva är att vissa av oss vet var vi inte ska vara det datumet.
Jag vet inte vad jag ska säga om ”konserten”. Nej, jag vet faktiskt inte.
Kanske så här:
Vi hade i alla fall tur med pyrot.
Men resten?
Jag har nog aldrig sett ett mångmiljonsäljande rockband hålla en lägre nivå. Som liveband betraktat är Mötley Crüe ett skämt, eller möjligen en tragikomisk sketch av Killinggänget.
Mycket beror så klart på Vince Neil. Det är tur att vissa av hans mer gälla partier är förinspelade för annars är rösten slut. Den sover med fiskarna. Den har gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Den spelar harpa med Sankte Per ovan där.
Det handlar inte om att Vince Neil missar de högsta tonerna. Han kommer in fel i texterna och klarar inte av att artikulera orden. Frontmannen ser uppgiven och rädd och obrydd och vilsen ut, som om han är medveten om hur illa det låter och ser ut.
Vad är det för ljud han utstöter i ”Shout at the devil”? Vad är det för något? Har det ens ett namn?
Varför orkar han inte ens mima ordentligt i ”On with the show”? Varför försvinner han från scenen vid ett tillfälle utan förklaring? Stackars Nikki Sixx får ju stå och se helt förbryllad ut på en medhörningshögtalare. Och hur trött är Herr Neil i ”Kickstart my heart”? Var tog tajmingen vägen?
Men bandets ”sångare” bär inte hela skulden. Tommy Lee, Nikki Sixx och Mick Mars kan inte spela längre, framför allt inte ihop. Det rullar och svänger lika mycket som en bil med fyrkantiga hjul och noll hästkrafter
Det är så taffligt, otajt och skräpigt att man står och gapar. Trumspelet är en säck potatis, basen stapplar fram på måfå och gitarren springer offside.
Inte blir det bättre av att Mötley Crüe stenar ihjäl Sex Pistols ”Anarchy in the U.K.” på offentlig plats. Eller att Mick Mars får stå och stämma sin gitarr i alldeles för många minuter. (Med 25 öl i kroppen kanske man kan kalla det för ett solo.) Eller att två lagomt motiverade damer får hoppa på scenen då och då och leka, inte vet jag, en kör?
På sin sista turné någonsin väljer Mötley Crüe att trycka ner sina låtar i toaletten och spola.
Deprimerande och sorgligt.
Om en hund mådde så här skulle hen skickas till veterinären och få en sista spruta.
