Såg ”Big time” med Tom Waits i går hemma hos rockjournalisten Håkan Steen. På VHS, så klart. (Ett underbart och litet och förbrukat format som hyllas av skräckfilmsentusiaster. Bildkvaliteten? Ungefär som om någon färgbombar din LED-skärm med vattenfärg.)
Filmen är totalt obegriplig men liveklippen är oavbrutet fantastiska. Intensiteten är 11,2 på Richterskalan. Och någonstans satt både rockpoeten Bruno K Öijer och rockartisten Thåström och antecknade och funderade på hur mycket de vågade sno från Tom Waits expressionistiska scenuttryck.

”16 shells from a thirty-ought six” är en jordbävning. Det händer mer i en Waits-låt än under 22 svenska popfestivaler. Och ballader blir sällan vackrare än när det låter som om sångaren har svalt en gammal brödrost.