POP. Det är kanske inte ett vattentätt råd att ge till ett aspirerande rockband: Men det kan faktiskt fungera alldeles utmärkt att en bandmedlem gör inbrott hos en annan bandmedlem. Faktum är att det kan vara just det som gör att man tio år senare skriver några av sina bästa låtar ihop. Rockhistorien har många ikoniska låtskrivarduos men frågan är om några varit lika vackert dysfunktionella som Pete Doherty och Carl Bârat (det var för övrigt Pete som gjorde inbrottet hos Carl). Det finns något romantiskt över deras inte helt okomplicerade relation. Som att deras själar är så förenade av samma referenser att den står emot vad som helst. Uppbrott, inbrott och absurda mängder droger.

Tretton år efter debutskivan ”Up the bracket”, och elva år efter uppföljaren ”The Libertines” är London-kvartetten tillbaka med ett album som låter precis så bra som man inte vågat hoppas. Inte minst efter den oroande nyheten att gruppens comeback skulle produceras av Jake Gosling som tidigare stått för producentskap åt One Direction, Ed Sheeran och The Prodigy.

Men kombinationen Pete och Carl är starkare än stål. Ingenting kan slita sönder den. Redan i öppningsspåret ”Barbarians” får gitarrerna pophjärtat att hyperventilera. Dohertys röst. Gary Powells trumspel. Melodierna. Det låter som det gjorde innan allt så abrupt tog slut för ett decennium sedan.

Därefter kommer ”Gunga Din” – en av de bästa låtar som The Libertines någonsin skrivit. Den är så perfekt att det är onödigt att lyssna på något annat under resten av hösten.

På den vägen fortsätter det.

”Fame and fortune” må vara modern pubrock om att dra runt i Camden på jakt efter berömmelse men The Libertines tar aldrig av sig den romantiska hatten. Den som har direktkontakt med Lord Byrons England. Vågskvalpen som inleder ”Iceman” kan för den som vill ses som ett eko från den tid då brittiska poeter begav sig med skepp till södra Europa.

”Anthems for doomed youth” är givetvis fylld av litterära referenser och historiska nickar mot en tid som flytt. Nejlikan i kavajhålet sitter där som den alltid har suttit. Samtidigt är The Libertines tid hela tiden nu. I det 00-tal som blivit 10-tal. Det är en comeback som är lika osannolik som den är sprakande av kärlek och elektricitet.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!