Dystopisk, säregen och pampig uppföljare av Sabouné
av
Miman
Woah Dad
DRAMAPOP Det har gått mindre än två år sedan debuten och nu fortsätter Nicole Sabouné att imponera. Stort. Då, på ”Must exist”, lät sångerskan som en logisk legering av kärleken till dov brittisk postpunk och låtskrivarna Ola Salos och Niklas Stenemos popsäkra refrängmelodier.
Uppföljaren har hon producerat själv och mycket av det som blixtsnabbt har blivit Nicoles unika signum är kvar. Den släpdystra Karin Dreijer-tonen i rösten. Det dramatiska mörkret. Mäktiga melodier med långsamt yviga penseldrag. Men framför allt tar Sabouné ett begåvat kliv framåt, in i en långt mer introvert värld som fängslar och hypnotiserar. Här finns inte alls samma popdriv som på debuten och det låter som om ”Miman” är ännu mer Nicole Sabouné. Ett dystopiskt, säreget och pampigt album som är ett av höstens mest intressanta.
BÄSTA SPÅR: ”Withdraw”.