POP ”Jag blir kanske inte din riddare i skinande rustning. Jag blir kanske inte den som du tar hem till mamma (…). Men om du gillar att ställa till med bus på hotellrum. Och gillar att ha hemliga små möten. Då är jag perfekt för dig baby.”
En känslig själ skulle kanske rodna ända ner till pantalongerna av texten till ”Perfect” men så behöver One Direction inte artigt kurtisera tweenspublikens hjärtan längre. Nu har de alla – såväl fansen som Niall Horan, Liam Payne, Harry Styles och Louis Tomlinson –blivit några år äldre. De valpiga åren är över. Med sitt femte album – det första som kvartett och det sista innan medlemmarna checkar ut för en stunds ledighet – slår One Direction på stora trumman. Åtminstone till en början.
Den pampiga balladen ”Infinity” är som gjord för att i konfettiregn slungas ut i sommarnatten från någon av världens arenor. Det är en av deras bästa låtar. Så mycket känsla.
”Made in the AM” öppnar med ett pärlband av små låtsmockor. Det är ett One Direction i högform. Ett mäktigt adjö (på ett tag). I alla fall fram till spår åtta, ”Never enough”, skivans udda fågel som istället struttar runt i tokig hatt. Där efter följer ett mittenparti som effektivt bryter förtrollningen innan One Direction slänger på ”History”, ställer sig på rad, viftar på jazzhänderna och går på led ut i kulisserna. Det började i alla fall lysande.
BÄSTA SPÅR: ”Infinity” – vilken ballad!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!