Slayer
Lisebergshallen, Göteborg.
Längd: Strax över 90 minuter.
Publik: 2 785.
Bäst: ”South of heaven”, ”Hell awaits” – och Gary Holt.
Sämst: Årsfärska ”Vices” är en väldigt blek låt.

GÖTEBORG. För många grupper skulle en rosslig sångare vara rent av förödande.

För thrashgiganterna är emellertid ofta tvärtom.

En väldigt decemberraspig Tom Araya låter ju extra elak – vilket passar Slayer väldigt bra.

Så behöver det inte vara, per definition. Minns en ytterst pollenmumlig frontman i Hultsfred för 13 år sen eller hur han under lång tid hoppade över textrader för att vila stämbanden i mer påfrestande stycken.

I kväll är det ofta tvärtom. Rosten som river och sliter i 54-åringens hals ger rösten en ofta extra ond avgrundsklang. På gränsen till att spricka, mestadels desperat och intensiv, och trillar endast över gränsen till det oacceptabla i en väldigt svajig ”Seasons in the abyss” och en likaledes feltajmad ”Dead skin mask”. Och att PA-ljudet dessutom dör för någon minut i ”Disciple” räddar kanske inte precis det just nämnda.

Men läggs detta åt sidan är emellertid det Slayer som en väldigt lördagsmunter Göteborgspublik möter – ölen säljer slut i många av kioskerna redan före gruppens gig – väldigt slayerskt.

Senast jag såg gruppen, som dragplåster på den kringkuskande Rockstar Mayhem-turnén på Jones Beach i New York i juli i år (läs mer här), var det som att kliva ner i självaste helvetet – med svassande eldar, gigantiska fondbilder på seriemördaren Ed Gein och naziförbrytaren Josef Mengele och en till sista blodkärlet arenadopad jätteproduktion som fick ögonen att hoppa ut ur skallen.

Något sådant har kvartetten dock inte plockat med sig till Europa på promotionvarvet för årssläppet ”Repentless”. Förutom fyra upp och ned-vända kors som, till synes ganska så slumpartat, firas fram och tillbaka på scenen är produktionen sansad men snygg, med medlemmarna och musiken i fokus.

Och det är ju oftast bra nog. Som brukligt äger den numera fastanställde Gary Holt sin hörna och den urkraft som slits loss i stycken likt ”Chemical warfare”, ”Raining blood” eller ”Black magic” är rent thrashguld.

Om än med en extra decemberrostig inramning som ger adventsmässan en oväntad kick.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!