Startsida / Inlägg

Fem andra musiker i den hårda skolan vi har mist 2015

av Mattias Kling

I dag har en hel hårdrockvärld sörjt legendaren Ian ”Lemmy” Kilmister, som dog av cancer strax efter sin 70-årsdag.

Spaltmeter har redan skrivits om detta, naturligtvis motiverat och enligt nyhetsvärdet fullkomligt oundvikligt, men Motörhead-frontmannen är inte den enda musikern inom hårt rockande svängen som tvingats lämna jordelivet det gångna året.

Här är några av de mest inflytelserika.

Lemmy och Philthy

Phil ”Philthy Animal” Taylor (Motörhead)

Att hela världen sörjer Lemmy en dag som denna är helt naturligt. Att det inte blev fullt lika mycket rabalder när hans tidigare bandkollega gick bort den 11 november är väl också i sin ordning.

För även om trummisen spelade på några av Motörheads mest hissade utgåvor – ”Ace of spades”, ”Overkill” och ”Bomber” för att nämna några – så hann hans stjärna dala betänkligt efter att han försvunnit ur bandet för andra gången 1992 efter att ha fått upprepade varningar för att han spelade för dåligt.

Några mer eller mindre misslyckade projekt hann det i alla fall bli. Någon som minns The Web Of Spider? Capricorn? Eller att han en gång i tiden spelade med Waysted?

Trodde inte det. För det som gjorde att hans vildsint okontrollerade trumstil kom till sin bästa rätt var i symbios med Lemmys frätande bas och ett hisnande tempo. Och i just detta sammanhang går hans insats inte att förringa, vilket inte märks på Ozzy Osbournes uttalande efter hans död:

”Det är en fruktansvärd förlust. Han var en suverän vän, en utmärkt trummis och en skön kille och jag kommer sakna honom. Det är en väldigt sorgsen dag för mig i dag.”

Phil Taylor blev 61 år och avled efter en tids sjukdom.

Scott Weiland

Scott Weiland (Stone Temple Pilots/Velvet Revolver)

Den som kan hålla tillbaka en tår under ”Fall to pieces” får gärna räcka upp en hand och skämmas lite. Det är som att Weiland i detta stycke pressar ut all sin ångest och otillräcklighet genom strupen under fyra och en halv nervdallrande minuter, samtidigt som Slash spelar med änglarna som publik och hejarklack.

Sedan genombrottet med Stone Temple Pilots och albumet ”Core” 1992 kom sångaren emellertid att bli minst omskriven för sitt lynne och sin förkärlek för diverse stimulantia som för sin starka röst. Han tycks ha dragit i sig det mesta som går att köpa på såväl illegal som legal väg. Crack, kokain, heroin, sprit … inget tycks ha varit för stark tobak för San José-ättlingen.

Därför är det kanske fullt naturligt att det gick som det gick. På turné med sitt nya band The Wildabouts hittades Weiland död i Bloomington, Minnesota, den 3 december i år omgiven av droger och receptbelagda mediciner. Han blev 48 år.

Twisted Sister

A.J. Pero (Twisted Sister)

Tillsammans med Dee Snider och de andra var han delskyldig till att hårdrocken slog stort på svenska skolgårdar i början av 80-talet. Hans trumintro till ”We’re not gona take it” är fortfarande ett av de mest lättigenkända, lika självklart ikoniskt som riffet i ”Smoke on the water” eller syntfanfaren i ”The final countdown”.

Även om han aldrig var någon av de mer publikt framträdande medlemmarna i Twisted Sister – det skötte ju Snider och gitarristen Jay Jay French med en äran – är det svårt att tänka sig ”Stay hungry”, ”Under the blade” eller ”You can’t stop rock ’n’ roll” utan hans insatser bakom hängpukor och cymbaler.

Anthony Jude Pero hittades död på en turnébuss av sina bandmedlemmar i Adrenaline Mob den 20 mars i år, efter att han fått en hjärtattack. Han blev 55 år.

Frank Watkins

Frank Watkins (Obituary/Gorgoroth)

Många minns honom som mullerstödet vid sidan av Trevor Peres nedstämda gitarr. Stor och stadig och inte den som tog till excesser för att berättiga sin plats i rampljuset.

Därför var det kanske en smula chockerande att han 2007 gick med som basist i norska black metal-bandet Gorgoroth, en position som han behöll ända till sin död tidigare i år, under scennamnet Bøddel. 

Det må vara sin historia, och värd att berätta någon annan gång, men det är för hans insatser på Obituarys klassiska album ”Cause of death” och ”The end complete” som han för evigt skrev in sig i historieböckerna. Hans djupa ton gav bandets sävliga death metal precis rätt klangbotten och tyngd och dessutom var han alltid trevlig de gånger jag flyktigt har stött på honom.

Watkins gick bort den 18 oktober i cancer. Han blev 47 år.

Bolt Thrower

Martin ”Kiddie” Kearns (Bolt Thrower)

Det krävs råg i ryggen att gå med i ett så pass råbarkat gäng vid den ringa åldern av 17 år och med bara fyra års spelerfarenhet i lokala band.

Det säger något om Kearns talang, något han fick visa upp på skivorna ”Honour – valour –pride” och ”Those once loyal” – samt den mullrande bombmatta han la ut under bandets mer eller mindre oregelbundna liveframträdanden.

Gruppen hade precis genomfört en repetition inför en kommande Australienturné när trummisen plötsligt kände sig sjuk och tillståndet fortsatte under natten. Dagen efter, den 14 september dog han i sömnen, vid bara 38 års ålder.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB