Låt: ”Cover me up”.
Artist: Jason Isbell.
Plats: Berns, Stockholm.
Betyg: (Artikelförfattaren behöver fortfarande leta upp ett rehab för traumatiserade rockjournalister. Reds. anm.)

För en vecka sedan stod jag och dunkade huvudet i ett stålräcke.
Det låter kanske dumt.
Men när countryartisten Jason Isbell avlossade ”Cover me up”var det svårt att, som det brukar heta, bete sig som folk.
Alla artister har älskade nyckelspår som betyder lite mer än de andra låtarna. De skickligaste virtuoserna brukar dessutom kunna spela dem i exakt rätt ögonblick för maximal effekt.
I 97 procent av fallen handlar det om en snabb och adrenalinsaltad stänkare som helst plockas fram i extranumren.
Den före detta gitarristen i Drive-By Truckers är ett av undantagen. ”Cover me up” var en mycket långsam ballad när den släpptes på albumet ”Southeastern”, 2013. Och på Berns spelar han den ännu långsammare.
När han slår de första ackorden kippar hela lokalen efter andan. Till med sorlet i baren tystnar. Redan i första refrängen verkar det som om han försöker överrösta alla soulartister som han en gång såg och lyssnade på hemma i Muscle Shoals, Alabama.
Det är underligt att inte mikrofonen blåser omkull av den vokala turbinmotorn. Och jordbävningen har bara börjat.

I en intervju med The New York Times försökte countrykollegan Justin Townes Earle att beskriva sin vän:
”När jag sitter och pratar med Isbell kan han, precis som jag, låta som en dum redneck. Men sätt honom på pränt, eller bakom en gitarr, och han kan flyga.”
Penna och papper är ett grundackord i Jason Isbells karriär. Han läste litterär gestaltning på Memphis University för att bli bättre på att skriva texter och låtar.
I samma New York Times-artikel besöker journalisten lägenheten i Nashville som Isbell delar med sin fru, violinisten Amanda Shires. Det ser ut som att George Jones och Tammy Wynette hade kunnat bo där – om de hade gått en skrivarkurs på Iowa Writers Workshop. Inredningen består av gitarrer och böcker. Cormac McCarthy, William Faulkner och Denis Johnson är några av Isbells favoritförfattare.
I intervjuer kan Jason Isbell fortfarande svära över att hans pappa målade en felaktig apostrof på en skylt med familjens namn. Noggrannheten med språket och melodierna – kärnfullheten där onödiga ord och toner saknas – har gjort honom till ett av de ledande namnen inom ny amerikansk country.
Jason Isbells musik innehåller många referenser till receptbelagda läkemedel (en av hans bästa låtar heter ”Codeine”). Han älskar namnens klang. Och missbruk och beroenden är inget främmande för honom. Albumet ”Sountheastern” skrevs och spelades in efter att han skrev in sig på rehab för att bekämpa sin alkoholism.
Sorgsna och ödesmätttade ”Cover me up” är egentligen en romantisk låt om nykterhet och kärlek. Att publiken alltid jublar när Isbell sjunger att han har spolat kröken – ”I swore off that stuff, forever this time” – måste vara unikt i en genre som präglas av bourbon, banditer och badasses.
Men det är refrängen, där vartenda ord är riktat till Amanda Shires, som tar den berömda kakan:
”Girl, leave your boots by the bed we ain’t leaving this room
Till someone needs medical help or the magnolias bloom
It’s cold in this house and I ain’t going out to chop wood
So cover me up and know you’re enough to use me for good”
På Berns sjunger Jason Isbell den med smärtsam inlevelse. Det är så knäckande bra att jag måste ta stålräcket med pannan.

(Båda klippen är från Berns, 7 januari.)