BLUESROCK Polerat, luftigt och låtorienterat. När den nutida bluesens posterpojke Joe Bonamassa är tillbaka med sitt tolfte studioalbum gör han det knappast för genrens mest konservativa fans. Om han nu någonsin har gjort det. I stället får alla som har svårt att hitta blueselementen i dagens hårda rock sitt lystmäte. Med betong i ackorden och Jon Bonhams ande bosatt i bastrumman är det de släpigt stora låtarna som får ”Blues of desperation” att utveckla och ge den två år gamla ”Different shades of blue” en näsbrännare. Åter igen producerad av den ständige parhästen Kevin Shirley låter Bonamassa mer än någonsin som en Gary Moore för tiotalet – melodierna och sångerna får skina lika mycket som gitarrspelet.
Och, det säger förstås en del om det starka låtmaterialet.
BÄSTA SPÅR: ”How deep this river runs”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!