Pernilla Anderssons skyddsnät har vittrat sönder
av
Pernilla Andersson
Tiggrinnan
Warner
VISPOP Det behövs inte många minuter av ”Tiggrinnan”, Pernilla Anderssons nionde album, för att få bekräftat det sångerskan själv berättar om sin nya skiva: Hon har skrivit musiken till sig, för att få tröst och hitta tillbaka till livet. Här finns inte många korn kvar av den lyckliga ton som alltid har åkt med bland karriärens finstämda sånger. Aldrig tidigare har hon heller känts så här angelägen.
Men så har Pernilla upplevt en del sedan sist. Det mest uppenbara är förstås förra årets skilsmässa men också att hennes pappa drabbades av demenssjukdomen alzheimer. Förutom en ilsken frustration över vårt kalla samhälle genomsyras hela albumet av uppbrott, hjälplösheten i att sakta se någon närstående försvinna och den plågsamma kampen tillbaka. Att hitta in i livet igen. Vara stark när du helst bara vill sova och ”frysa till is”.
Det är Pernilla Anderssons avslappande röst och de betydligt mer brännande texterna som binder ihop albumet. Inte ett enda ord låter förgäves eller känns påtvingat. Det är som om varje mening var tvungen att komma ut.
Musiken drar däremot åt en del olika håll. Låtar som ”Sitter tyst med Billie Holiday” och ”Balladen om missförståndet gällande Florence Nightingale” är bekant och vän vistradition. I ”Bättre än så här” ligger Pernilla nära den intima pop som Melissa Horn har blivit folklig med. Här får också Melodifestivalenbidraget ”Mitt guld” sin naturliga inramning och låter självklart ännu starkare än den någonsin fick chansen till i lördagsmyset.
Men det är när sångerskan kliver bort från de uppenbara nattradiofavoriterna som skivan verkligen glänser. I den drygt åtta minuter långa ”Svit: Jag börjar om” har skyddsnätet helt vittrat sönder och Pernilla Andersson ger sig ut på albumets mest personliga resa. Den gedigna Atlantis-produktionen vecklar ut sig till en självsäker odyssé i 70-talets varma, mångbottnade låtskrivande och kastar musiken mellan pianoburna, vackra melodier och ett gitarrdrömskt Nick Drake-landskap.
Där får Pernilla Andersson gärna bosätta sig.
BÄSTA SPÅR: ”Svit: Jag börjar om” är verkligen albumets stora utropstecken. Begåvat, vackert och imponerande musikaliskt bygger Pernilla Andersson atmosfärisk 70-talsproduktion som utan tvekan är något av det allra bästa hon har gjort hittills.
VISSTE DU ATT: Pernilla Andersson är inbiten sportfiskare? Förlåt, skoja bara.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Nick Drakes ”Pink moon” från 1972. För stämningen och följsamheten som Pernilla hittar in i så snyggt i ”Svit: Jag börjar om”.
