ROCK Håkan Hellström kan det här med dynamik. Att man måste dö några gånger innan man kan leva.
Om förra singeln ”Din tid kommer” från sångarens kommande ep ”1974” var den sprakande fyrverkerifesten som kan lyfta en hel arena så är ”Hon är en runaway” de första staplande stegen morgonen efter. Den är eftertanken och tvivlen. Ljudet av att behöva ta tag i vardagen, igen.
Insvept i en mjuk, fluffig 70-talsproduktion med stora chorus-gitarrer blir mellantempolåten alldeles säkert ett vackert andningshål mellan explosionerna på sommarens Ullevikonserter. Det här är antagligen så långt ifrån de tidiga årens maxade eufori som Hellström kan komma. I verserna sjunger han så försiktigt lågmält, nästan viskande, att det till och med är svårt att känna igen rösten. Det händer väldigt sällan. Och medan refrängen är som en lyckad legering av Bryan Adams ”Heaven” och en avslappnat nedtonad ”Det kommer aldrig va över för mig”, är det just verserna som gör ”Hon är en runaway” speciell.
”Ingen kan fånga in vinden” sjunger Hellström och det sätter fingret på stämningen för hela låten. En fin, luftig och svepande singel men ingen orkan som välter listor eller arenor.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR