ROCK Snacka om att kasta sig mellan kontraster. För strax före sorglöst fylleskrålande ”Skål” – av frontmannen Martin Westerstrand kallad ”riktigt dum jävla hårdrock” och som textsamplar Svullo – har han sjungit om att han är en fuckup och ett svin som spyr upp maten av ångest i ”Bruten stålman”.
Detta ger en bild av ett tämligen konsekvent förhållningssätt som fortsätter att prägla Lillasyster; den där differensen mellan högt och lågt. ”4” är på många sätt som livet i stort, ett envist krängande mellan vin och penicillin. Det glimrar till mellan varven, som i Audioslave-gungiga ”Ej till dig”, Raised Fist-driviga ”Vi kommer alltid hata dina barn” eller ”New noise”-nickande ”Städer i brand”, men bjuds lika ofta på håglös radiorock (”Tussilago”) eller bröligt nonsens (”Trappramlaren”).
Det är kontraster om något. Men också sånt som ger ett splittrat helhetsintryck.
BÄSTA SPÅR: ”Städer i brand”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!