ROCK När var du lycklig senast?
Vilken jävla fråga. Tack för den.
Jag brukar svara att jag var 14 år gammal. Jag cyklade runt i Kiruna och just den sensommardagen var eftermiddagssolen extra magisk och varm. Jag släppte styret i en nedförsbacke, kände vinden i en alldeles för lång pottfrisyr och blodet bubblade. Jag hade ingenstans att ta vägen. I några få korta minuter fanns det inga bekymmer eller krav, bara ett enda långt och explosivt nu. Eller var det i några sekunder?
Äh, jag vet. Det där sentimentala svamlet är säkert en efterhandskonstruktion och båg. Känslan av total glädje och frihet finns sällan i ett vanligt liv.
Däremot existerar den i musik. De bästa artisterna och låtarna har en förmåga att höja livskänslan i varenda sekund. De blir en beroendeframkallande drog utan baksmälla.
På nya singeln försöker Lars Winnerbäck inte att nå dit. Omslaget ger en perfekt bild av musiken – en vanlig villagata i en vanlig stad som du säkert har passerat tusentals gånger på väg till skolan eller jobbet. Färgerna är bleka, himlen sådär. Du har kanske vuxit upp på den gatan. Eller kanske bor du där nu.
Lars Winnerbäck är ingen bal på slottet. Han är vardag och växlande molnighet. Som få andra har han lyckats ringa in vardagen i text och musik. Vardagen som passerar förbi, som aldrig överraskar, som aldrig gör sig till, som existerar som en transportsträcka mellan sängen och kylskåpet och jobbet och apatin och alvedon i badrummet och tandläkarvädret och döden.
Med åren har jag lärt mig att uppskatta just den sidan av honom. Och det finns mycket att tycka om med ”Granit och morän”. Särskilt när Winnerbäck med nästan självutplånande Jante-precision recenserar sig själv och sin musik:
”Jag flyger över ett land som gjort mig lite tjurig och tyst/fast jag har tusen melodier i hjärtat/dom flesta är stiffa och enkla/och låter som granit och morän”
Problemet är att man sällan lägger märke till granit och morän i naturen. Och en villagata i mängden är ofta bara en villagata i mängden, för den som inte bor där själv.
Lars Winnerbäck släpper inte cykelstyret i nedförsbacke.
Troligtvis för att han inte behöver det.
Gott så.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!