COUNTRY Sturgill Simpson hade en morfar som var soldat under Andra Världskriget. Han hette Ora.
Ora krigsplacerades i Stilla havet och trodde att han skulle dö. Han var säker. Därför skrev han ett brev där han tog farväl av sin fru och deras nyfödde son.
När Sturgill Simpson började skriva musiken till sitt tredje album”A sailor’s guide to Earth” mindes han hur han en gång hittade och läste brevet. Havet och sjömän har alltid varit en del av släktens själ, i verkligheten och som metafor.
37-åringen från Kentucky har själv levt i en kappsäck i större delen av sitt liv, både som marinsoldat i Asien direkt efter skolan och som musiker. För honom är rotlösheten, skulden och den hemlängtan som drabbar en person som måste vara borta på obestämd tid lika bekant som ett familjefoto. Efter att han fick sitt första barn för två år sedan började han ifrågasätta allt. Var det värt att vara borta så mycket? Måste han välja mellan karriär och familj? Ska människorna han håller högst behöva vänta på honom? För vad?
Idén att göra en sångcykel om en sjöman som reser bort utan att veta när han kan återvända är Sturgill Simpsons sätt att bearbeta upplevelsen. Mycket, som den inledande ”Welcome to Earth (Pollywog)”, är riktat direkt till sonen. Sturgill låter kameran krypa nära, nära när han, som så många föräldrar före honom, försöker sätta ord till det oförklarliga som han håller i sina händer. Lyssnaren kan nästan ta på hans orakade kind när han ömt sjunger:
”Hello, my son, welcome to Earth/You may not be the last but you’ll always be my first”
Sturgill fortsätter:
”Wish I’d done this ten years ago, but how could I know, how could I know, that the answer was so easy”
En skeppsklocka ringer, fiskmåsar skränar, ett piano slår ensamma ackord, stråkar klär allt i melankoli, en steelguitar skimrar.
Och sedan, när Sturgill med allt större förtvivlan i rösten, försöker förklara att han kanske måste resa bort  – ”please don’t think that it means that I don’t love you” – sker ett explosivt scenbyte i musiken.
The Dap-Kings, blåssektionen bakom soulartisten Sharon Jones, rusar fram och river väggen mellan Nashville och Stax-studion i Memphis. Sturgill själv verkar vilja sparka omkull mikrofonstativet som sina förebilder Otis Redding och Wilson Pickett.
Det är lättare att tvätta bort en tatuering än ”Welcome to Earth (Pollywog)”. Låten är en orkan av soul. Det jublande soulstompet förstärker låtens vemod. Och det är bara första spåret av nio.
Sturgill Simpson har producerat skivan själv. Musiken blir också en berättelse om var han kommer ifrån. För honom är soul, country, psykedelia och rock inte några muromgärdade och segregerade genrer — allt hör ihop. Man kan se framför sig hur han sitter med hörlurarna hemma och med koncentrerad min försöker förstå hur låtarna ska smälta ihop lika sömlöst som på Marvin Gayes album ”What’s goin’ on”.

Jag vet att jag kommer att få kämpa med låtar som ”Keep it between the lines” och ”Brace for impact (live a little)”. De har ett rockfunkigt och tjockt groove som säkert kan bli hypnotiskt live, men här är det en mer svårsmält jambalaya. Eventuella felskär vägs dock upp av ballader, svävande och drömskt vackra ballader, som får en att undra varför ingen har skrivit dem förut. Flera av dem, däribland ”Breakers roar”, ”All around you” och ”Oh Sarah”, känns redan som att de ingår i en kanon, som att andra artister har hunnit spelat in otaliga covers på dem. Eller varför inte den extatiska och ilskna uppgörelsen med amerikanska krig och allmänna dumheter i avslutande ”Call to arms”, en gudstjänst med säckpipor där församlingen stampar sönder golvet till honky tonk?
Tillsammans med Jason Isbell och Chris Stapleton brukar Sturgill Simpson kallas för den nya generationen av manlig outlawcountry. Trion har redan intervjuats under liknande rubriker i artiklar och prytt samma omslag. Men det intressanta är att allihop har slagit igenom och gjort sina starkaste inspelningar efter att de rumlat färdigt, skaffat familj och nyktrat till. De är rebeller i sin musik, men livsstilen passar dem inte längre.
Det är svårt att se några av Sturgill Simpsons föregångare, från Merle Haggard till Sammi Smith och Willie Nelson, släppa något som liknar ”A sailor’s guide to Earth”. Ingen av dem hade kunnat göra en cover på Nirvanas ”In bloom” till albumets hjärta.
Sturgill Simpson växte upp i ett trasigt hem. För honom blev ”Nevermind” en uppenbarelse. När han pratar om Nirvana gör han det med djup förståelse för vad bandet var och stod för. Han säger att ”In bloom” sammanfattar en tonårings liv. För honom handlade låten om att män kunde vara känsliga och omhändertagande. Man behövde inte leva upp till en våldsam, känslokall och stereotyp skitroll. I skenet av det blir hans version av ”In bloom” en av de finaste hyllningarna till Kurt Cobain jag har hört.
På ”A sailor’s guide to Earth” kommer Sturgill Simpson hem, precis som hans morfar gjorde efter Andra världskriget.
Ora överlevde. Efter fem år återförenades han med sin familj, hustrun och sonen som han tog farväl av i ett brev.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!