POP Way Out West, Göteborg, 2009. Antony Hegarty uppträder med sitt Antony And The Johnsons, i hårt stekande sol framför dagens kollegor från Göteborgs Symfoniker. Efter en oklar miss daskar sångaren till sin ena kind och ber om ursäkt. Det smärtar att se.
Ännu ondare gör ”Hopelessness” där samma artist, numera under namnet Anohni, delar sin förtvivlan över människans misshandel av naturen och sig själv. I låten ”Crisis” gråtsjunger hon orden ”I’m sorry” så drabbande att jag tappar andan.
Besvikelsen över fredsprisade presidenten Barack Obama formuleras ovanligt rakt. Ett tänkt samtal med IS också. Men sorgen över plast i haven, våld, dödsstraff och klimatidioti blir hjärtknipande poesi.
Efter mörka pianodrömmar i Antony And The Johnsons har Anohni solo plockat upp dansmusiken, medproducerad av Hudson Mohawke och Oneohtrix Point Never. De tycks technodansa i Berlin – där Anohni ibland bor – och smyglyssna på Enya. I teorin är det ett väldigt riskabelt projekt. Men det låter delikat.
Älska är ett starkt ord. Jag älskar den här skivan.
BÄSTA SPÅR: ”Crisis”. Anohni försöker förstå, förlåta och – det otippade eftersom låten tycks tala till människor med terrorismkoppling – be om förlåtelse.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!