Iggy Pop samlar ihop ett sensationellt band och fokuserar på tre av sina allra bästa skivor.
69 år gammal är han precis så mycket Iggy som han alltid borde vara.

Jag har sett Iggy Pop explodera med Stooges i Roskilde och tumla runt i blomlådorna på Gröna Lund.
Jag har sett honom i Hultsfred och Borlänge också, och flera gånger till.
Det är alltid en upplevelse, men fler än en gång har jag känt att det ju borde kunna ha varit ännu bättre.
För i något slags ambition att hålla sin rock så primal som möjligt har Iggy ofta åkt runt med lite väl endimensionella band. Grottpunkare som varit bra på att mangla ”No fun” men lyckats sämre med nyanserna.
Men när Iggy Pop i fjol mötte Josh Homme från Queens Of The Stone Age hände något. Homme ledde Iggys låtskrivande tillbaka till stämningarna på två av hans mest hyllade album, de David Bowie-producerade 70-talsklassikerna ”The idiot” och ”Lust for life”, och resultatet av det blev nya albumet ”Post pop depression”, en nytändning få trodde var möjlig.
Och när Iggy ger sig ut på en kort exklusiv Europaturné, där Stockholm turligt nog blivit ett av stoppen, plockar han ihop ett set näst intill helt baserat på nya plattan och de två ”Berlin-albumen” (enda avstickaren är 80-talsstänkaren ”Repo man”, från filmen med samma namn).
Iggy har med sig Homme som gitarrist, och fyller på med fler klassmusiker: basisten Matt Sweeney som har spelat med alla från Billy Corgan till Anna Ternheim, Arctic Monkeys-trummisen Matt Helders samt Queens Of The Stone Age-medlemmarna Dean Fertita och Troy Van Leeuwen.
Och plötsligt har Iggy ett band som verkligen klarar av att spela ”The passenger” med alla dynamik den faktiskt rymmer.
Inte bara det: de radar upp hela tre sologitarrer i en våldsamt laddad ”China girl” och förser ”Some weird sin” med en färgstark tyngd som knyter ihop Iggys Berlin-kärva 70-talssound med Queens Of The Stone Age-idéer.
I låtar som ”Sunday” och den blytungt manglande ”Paraguay” går det inte annat än att häpna över att Iggy hade så här stark ny musik i sig fortfarande.
För att inte tala om när 69-åringen redan i tredje låten slänger av sig kavajen och blotar en senig men alltjämt vältränad kropp. Sedan ångar han loss som om det inte gått en dag sedan första gången jag såg honom, som uppvärmare för Bowie på Eriksbergsvarvet i Göteborg för 29 år sedan.
Han stagedivar, drar ned byxorna och blottar skinkorna, dansar upp och ner på läktarna samtidigt som han sjunger ”Fall in love with me” med hela den stora, djupa Iggy-rösten.
Förutom ungefär hundra ”fuck” säger han inte så mycket, men vi får i alla fall med oss några nyskaldade visdomsord om att aldrig ge upp: ”When you get to the bottom you’re near the top/The shit turns into chocolate drops.”
Måhända mer sånt den 24 augusti när Iggy tillbaka, då på Gröna Lunds stora scen.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!