PROGROCK/METAL Inom tantraläran finns en föreställning om att såväl passion som sinnlig njutning i grund och botten är rena – men att den som saknar just denna renhet i hjärtat är förhindrad att uppnå upplysning. Och för att uppnå detta krävs en förmåga att kunna förverkliga tomheten mitt i de mest passionerade stunder, och därmed kunna möta den totala lyckan.
På enkel svenska: Uthållighet är ett centralt verktyg för att skruva fast muttrarna till själens helt egna nirvana.
På samma sätt har Katatonia på sin uttrycksspännande resa mellan 1993 års debutskiva ”Dance of December souls” och nu aktuella tiondealbumet vridit och kalibrerat reglagen med en avvaktande finkänslighet som gör att det är helt naturligt för ett band som för två decennier sedan ägnade sig åt liksminkad doomblack i dag kan göra innerligt gothanstruken och progressiv mogenmetal. Och det utan att tappa vare sig sin identitet eller grundvärderingar.
Det ger också Stockholmsgruppen ett ovanligt brett känsloregister att spela med. För även om tonen ofta är eftertänksam och melankolisk gör de trilskande arrangemangen att inte ens en speltid på nära nog 70 minuter känns övermäktig eller överdriven. För lika mycket som det går att låta Pink Floyd-harmonierna i förstasingeln ”Old heart falls” linda bomull runt pannan och den själarämnande vackra refrängen i ”Decima” skjuta in en amorös pil i hjärtat, lika enkelt är det att greppa och hänföras av den familjärt Opeth-besläktade progressiviteten i ”Serac”.
Det må kräva en själslig renhet att hålla igen känslostormarna i en och samma sittning. Men för den uthållige väntar något bortom ljuvligt.
BÄSTA SPÅR: ”The last song before the fade”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!