ROSKILDE Öronen tjuter som flyglarm efteråt.
Basen gör ont i magen och beatsen murar igen ögonen.
Konserten är så hård att till med de blixtrande ljusen verkar vilja attackera sina fiender med slagträn.
Jag har stått fem meter från högtalarna när Slayer har manglat ”Angel of death”, jag har sett Sonic Youth stå och hamra på sina gitarrer med trumpinnar och fått trumhinnorna intryckta på en liten klubb av Broder Daniel.
Inledningen av konserten med Silvana Imam, särskilt den korta snutten av ”Imam pt 2”, är ett liknande anfall på alla sinnen. Det är som om den lilla scenen utrustats med dubbelt så stort ljud och dubbelt så mycket ljus än vad som egentligen får plats.
Även i själva framförandet står alla reglage på rött. Silvana Imam håller mikrofonen med båda händerna som en punkare, annars hade den nog flugit bort från stativet och ut i publiken.
”Det här skulle ha varit årets Pridelåt förra året, men den var för hård” säger hon. Sedan kör hon en kaosartad ”Imam Cobain” – ”gå och kyss ditt fucking hakkors” – som borde få topplistan på Spotify att tappa håret av stress och skräck.
Imam låter förinspelade monologer bryta av musiken, virar in sig i Litauens flagga och stormar fram i en ”Pussy riot”-mask. En dj, ett par mikrofoner, regnbågsflaggor – och distortion.
Man kanske tror att musiken skulle skrämma bort potentiella lyssnare. Men Silvana Imams blandning av ilsken agitation och utlämnande dagboksanteckningar är samtidigt så upplyftande och varm att det står fler personer och tittar när spelningen slutar än när den börjar.
Det finns bara en Imam.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!